Den första killen som väntar på kastrering, vad är egentligen väntan på? Det är ju bara att kastrera honom och be att få räkning. Ha honom med dig dygnet runt, låt honom sova i din säng med dig… Taskig ersättning men ändå värt ett försök.

Den andra råttan, han som reser sig på så vis mot folk hade inte jag vågat ha kvar… Det är något allvarligt fel på honom…

håller med allamej, den första råttan kanske tom funkar med andra råttor lite bättre efter kastreringen, jag vet inte, du får avgöra själv

Men den andra däremot går det nog inte att göra något åt, och tro mig en aggressiv råtta mår inte bra av den typen av miljö, han blir alltför stressad och kommer att bita ordentligt om han får chansen, han är nog alltför förstörd för att kunna bo kvar. Så det bästa för honom är nog å låta han somna.

Har själv igen erfarenhet av aggressiva råttor på det sättet men jag är mycket intresserad av etologi, och denna råttas beteende är inte sunt för någon, allra minst han själv.

Tack för era synpunkter, allt är välkommet.

Den första killen har även han allvarliga problem nånstans.. Han fungerar inte med några andra råttor övht. Bebisar, gamla, ingenting, han vill döda allihop. Han högg mig så illa att jag fick sys, och en råtta som bitit sin ägare en gång gör det ofta igen. Det har resulterat i att jag är rädd för honom. Han klarar knappt av lukten av andra råttor, så fort min sambo typ tagit ut matskålen från andra buren och ska ta ut hans burrar han upp sig o blir alldeles "svettig" på sidorna..
När han är ute måste vi ha en skild filt över soffan för han blir tokig när det luktar annan råtta. Han stryker sig på allt, rusar omkring o kissar hela tiden. Min sambo som inte gillar råttor annars heller har svårt att vara med honom när han kissar på honom hela tiden.

Visst, kastrering kanske hjälper mot dominans, men jag vet inte med agressivitet. Kan funka, kanske inte.

Att omplacera honom är heller inget alternativ, han har redan flyttat en gång.

Den andra killen räddade jag från ett dåligt hem. Han var smal, knappt alls hanterad, och hade använts till en kull, bara fem månader gammal.. Det resulterar i att de andra råttorna inte vet hur dom ska ta honom, han e ung så han borde vara lågt nere, men han har betäckt så iom det stiger han i rang..
Men han mår inte bra, han har alltid varit stel, man kan som sagt inte ha honom ute för han hoppar ner bums o gömmer sig så tar det flera timmar att få fast honom igen.. Såklart får han endå vara lös med dom andra, dock inte lika fritt eftersom man måste vakta på honom hela tiden. Han har alltid stelnat till när man ska lyfta honom, o backar bort när man sträcker in handen. Det att han reste sig mot sambon har aldrig hänt förut men tidigare idag då jag skulle ge mat gjorde han samma sak. Då var jag inte ens på samma höjd som honom..

Suck, vet inte vad jag ska göra..

när du lägger det sådär så låter det ju inte alls bra, han lever nog under en stor stress och det sliter ganska ordentligt på kroppen, för att inte tala om allt som går omkring i huvudet på honom, att hela tiden känna dofter av andra råttor och bara ha i huvet frustrationen av att inte komma åt dom. Så det bästa för honom är nog densamma som för den andra att låta honom somna. Tyvärr går det nog inte att göra något åt det heller, för det har rotat in sig så djupt i hans liv att det inte går å vända. Så jag tror heller inte att han nånsin kommer å va riktigt lycklig, tyvärr.

Men jag tror du kan fatträtt beslut, vad du tror är bäst för dina pojkar. Men du ska inte känna dig skyldig om du nu avlivar dom, det är inte ditt fel att de har problem i ryggsäcken, du gav dom ju en chans :)

jag hade nog avlivat faktiskt:/ speciellt den andra som är skygg och dessutom visat aggrisivitet mot människor, det går inte att kastrera bort kan jag ju säga.

Hade en hane som den först du beskrev, han blev ilsken mot alla råttor, senare blev han det mot mej med även fast han var med mej minst 1 timma varje dag och fick springa lös ganska mycket med oss i rummet. han fick sej en knäpp i huvudet. Jag tror inte det är många ensamråttor som klarar av att vara det. Så jag avlivade min hane, för jag tror han mådde bäst av det då han till sist visade att han inte trivdes med någon eller något längre.

jobbig jobbig situation du har hamnat i med dessa två grabbar…

tyvärr i en del fall där djur är inblandade har vanvård och tidigare illa behandling eller ingen behandling satt sina spår, dom vet inte hur dom ska vara mot en människa, människan anses vara ett slags hot och dom försvarar sej… vilket du redan råkat ut för…

du har ju haft dom ett tag nu och verkar inte ha fått någon beteendeskillnad på dom… tyvärr så lever dom då i ständig stress…..

jag hade nog valt att avsluta deras lidande, även om jag anser att en människa inte ska leka någon sorts gud med andras liv så är detta det mest humana för dina grabbar, att dom får slippa lida mer……

styrkekram till dej……

oavsett beslut så gör du det för råttornas bästa…… men tufft är det med att hjälpa vanvårdade djur….

Svårt val med råttor. Vissa skulle inte tveka att avliva vid minsta flock problem eller tecken på dominans.
Men när de går så långt att man vet att man inte kan ta upp råttan och gosa med den. När man redan har blivit biten och skrämd. Hur ska man då sköta råttan ordentligt med tid utanför buren och social kontakt med en själv när den inte funkar med de andra.

Jobbigt att leka gud  och bestämma vem som får leva och vem som avlivas.
Men tänk lite på hur du ska kunna sköta ett djur och ge vad det behöver om man inte kan ta i dom och de redan huggit seriöst hål.
Råttan kan inte må bra som gör så. Vissa råttor kan ha varit med om hemsk heter tidigare som gör detta och kan behöva lite speciell tid. Men vissa är helt enkelt fall man inte kan lösa.
Vågar jag inte hantera en råtta pga tidigare skada ifrån denne. Så skulle jag inte heller ha kvar utan avliva. Då jag ändå inte skulle kunna sköta råttan och ta ut den.

Nu kanske det här kommer att låta jättehemskt och känslokallt. Men ni som känner mig vet att jag inte är känslokall. Allt handlar om situationen, människan och råttan. 

Jag tycker vi ska vara hårda mot såna här problem. Ge andra, bättre, flocksmarta och sällskapliga råttor en chans istället!

Känner du att det är värt att satsa på en kastrering eftersom du vet att det är bra sällskapsråttor i grunden så tycker jag definitivt att du ska kastrera. Känner du inte så.. Ja, då kanske det är lika bra att de får somna in..

#4-8, tack för att ni förstår.

Grejjen är den att den första råttan är en mycket trevlig uppfödarråtta som aldrig haft problem i flock tidigare, men han flyttades på i opassande ålder o en del andra faktorer som spelade in. Eftersom jag är rädd för honom (ja, hur dumt det än låter så är jag ju det, eftersom hugget inte var nåt litet utan det var verkligen på allvar och jag har fortfarande inte fått tillbaka all känsel o användbarhet i fingret), och min sambo inte gillar att han kissar överallt, så resulterar det ju i att han inte får vara ute så mycket som han skulle behöva. Dessutom gillar jag inte tanken på ensamråttor alls, tycker det e fel mot råttan. Visst, det finns säkert råttor som trivs bra med bara människosällskap, men jag känner att jag inte vill ta det på mitt ansvar.
Det känns även som att en kastrering inte kommer o hjälpa mot problemet, det att han en gång bitit mig och kan göra det igen finns kvar, det kan man inte kastrera bort.

Den andra killen, ser man att inte mår bra. Jag ville ge honom en chans att återhämta sig här, med mycket kärlek, bra mat, goa råttor som sällskap o mycket hantering. Men han blir inte bättre. Han är totalt skräckslagen när man tar i honom, om det så är bara för att lyfta ut honom på soffan, han trivs inte med att vara lös, och nu problemen med de andra råttorna.. Det at han hade rest sig mot min sambo kan jag inte ännu uttala mig om eftersom jag vill se det med mina egna ögon. Men såsom han förklarade lät det inte bra (han brukar inte lägga på minnet vad råttorna gör o inte gör, därför valde jag att ta det på allvar som han berättade).

Jag vill inte vara nån slags gud och bestämma om liv och död, men för tillfället känns det verkligen som om dessa två råttor har det bättre i himlen..
Känns som att jag bara håller dem kvar för att gillar dem, "jag ger dem en till chans", visst, så har jag sagt nu fem gånger.

Som du säger #6 så lever råttorna i ständig stress, den ena av att hela tiden känna lukten av andra råttor men inte komma åt dem, stress av att behöva vara ensam, stress av att inte kunna vara i lugn o ro på soffan för att det luktar så mycket osv..
Den andra får stressa med att försöka ta över rangen i flocken, trots att det egentligen inte ska vara så, stress när jag ska hålla honom (vanliga saker som klippa klor, visitera, lyfta ut mm), stress vid mat osv.

#8 du tog egentligen orden ur min mun. Jag visste inte bara hur jag skulle formulerade då många tar det som känslokallt och brutalt.. Men egentligen så är det ju så. Som uppfödare måste man ha en hel del råttor, som var och en utvärderas och används sen i avel. Om jag håller kvar dessa två killar bara för att tar jag platsen ifrån två andra råttor som kan gynna min avel, och medmänniskorna som köper ungar. Tack vare ena råttan var jag tvungen att tacka nej till en hane som verkligen var allt jag letade efter. Han hade kunnat gynna min avel på många ställen..

Suck..

Jag hade avlivat rakt av. Strunt samma om de är uppfödarråttor eller zooråttor, mina djur ska vara hanterbara och vara bra flockmedlemmar något annat är inte acceptabelt. Vid första hugget så är det kört.

Den andra rädda råttan är en bedömningsfråga, kan inte du ge honom det han behöver och du har ingen som kan ta över honom och arbeta med honom så avliva honom. Finns ingen anledning att ha ett stressat plågat djur.

Jag tror de e lite som med de flesta djur. En del går att rehabilitera. Men man kan ju inte heller lyckas rädda alla.

frågan är väl egentligen att om du känner att de inte mår bra. Vill du då fortsätta låta dem de eller känner du på dig att någon kan bli bättre. Även om det kanske innebär ensam råtta eller inte.

#10 jag vet inte egentligen ens varför han finns kvar. Jag tror det har mycket att göra med att uppfödaren ville tro på honom, och det ville jag med. Men alla sade till mig att jag skulle avliva honom efter att han högg mig första gången. Det avfärdade jag med att det var mitt eget fel (gick emellan då han försökte ta livet av en fem veckors bebis), men andra gången då han högg riktigt illa och helt oprovocerat går inte att förklara bort. Tyvärr. Det känns som att jag inte kan ge honom det han behöv för att få ett drägligt liv som ensamråtta, har 20 andra råttor som behöver få min kärlek, samt bebisar alltid nu och då som tar mycket tid med socialisering mm. Dessutom kan jag inte ta bort lukten från de andra hanarna eftersom vi bor i en etta och jag kan inte lika gärna göra mig av med mina andra hanar heller..

Den skygga och rädda råttan har redan bytt hem två gånger, det här är hans tredje hem, så att än en gång utsätta honom för stressen det innebär att komma till ett nytt hem, känns fel. Jag tror jag måste ta mig i kragen nu och göra beslutet jag har grämt mig över så länge.. Jag visste redan från början att det kan bli tufft att få en råtta av honom igen, men ville endå ge honom chansen eftersom han var så snäll från dag ett. Första gången jag träffade honom höll jag fast honom och efter en stund slutade han sträta emot och lade sig o knastrade och slöt ögonen då jag strök honom över huvudet.

Vet inte hur jag ska ta mig igenom det här :( vill inte bestämma vem som får leva eller dö. Varför kan dom bara inte bli snälla genom ett mirakel?

#12 Jag har gått emellan två stycken fullvuxna hanar i slagsmål, men inte blev jag huggen. rispad ja, men inte huggen/kload så blodet rann. Min psykoråtta som jag avlivade pga aggresivitet bet inte heller mig nånsin så illa. Dessutom anser jag att en råtta som ger sig på en unge är inte riktigt normal.Oavsett vad som ligger bakom i stress osv så ska inte det hända. Avliva eller låt uppfödaren ta tillbaka honom då om uppfödaren vill ge honom en chans till.

Om den andra flyttat runt så mycket redan så kanske det är bättre att låta honom somna in än att flytta på honom igen. Stackaren behöver mycket jobb och kärlek och ändå är det inte säkert att man kan rädda alla om du förstår vad jag menar. Det är aldrig roligt att avliva, men ibland är det nödvändigt.

Gör det som känns rätt helt enkelt, ita på dina känslor.