Efter en lång dags jobbande har man inte alltid alla hjärnceller med sig, men reflexerna var verkligen på min (dvs råttornas) sida idag!

Jag satt i min nyinförskaffade "Vänner-fåtölj" (ni som sett komediserien Vänner på Kanal 5 vet nog vad jag pratar om) med två små råttor knastrandes i famnen. Fotstödsdelen av fåtöljen var uppfälld och där stod min tredje lilla råttfröken på bakbenen och sträckte sig allt vad hon hade upp mot fönsterbrädet. Jag lutar mig fram och plockar upp fröken tvåfoting (med de andra två råttorna kvar i knät) och av okänd anledning sätter jag mig på fotstödet! Jösses, hur dum får man bli?! Fotstödet är ju upp-/nedfällbart och konstruerat för att hålla vikten av fötter (och äventyrslystna råttor) men inte vikten av en hel människa!

Fotstödet fälls ner och jag tokramlar ner i stengolvet, med råttorna i famnen! Typ alla råttälskares värsta skräck (eller iaf en av dom)!

Första omedvetna reflexen är dock INTE att ta emot mig med händerna. Tack och lov är min första omedvetna reflex istället att slå armarna om mina tre råttor och liksom snurra runt så att dom inte får mig över sig. Ingen av dom verkade märka av fallet som mer än att "jaha nu satte sig matte på golvet, vad trevligt då kan vi  undersöka mattan lite grann" medan jag fick en mörbultad axel/skuldra och en stor bula i bakhuvudet (tänk då hur dom smällarna skulle te sig på en liten råtta!)

Det gick så sjukt fort men det verkar ha rotat sig en råttägarnerv i min ryggmärg som reagerade blixtsnabbt ;) Tänk om ta-emot-sig-med-händerna-reflexen hade utlösts och råttorna hade ramlat i golvet och kanske fått mig över sig! Hemska hemska tanke!! Tack gode gud att allt gick bra!

Jag är fortfarande helt skakis, tänk om jag hade tappat och mosat mina älsklingar! Jag kommer verkligen se upp med var jag sätter fötter och rumpor när jag håller på med råttorna i framtiden! Denna gång hade vi TUR, för det var ju knappast min egen förtjänst utan snarare råttägarnervens kvicka ingripande som räddade mina små änglar.

Dom kutar runt och busar i sängen bredvid mig nu, helt ovetandes om hur illa det kunde ha gått. Eller så hade det kanske gått bra, dom hade kanske landat på fötter utan att skada sig och jag hade kanske landat bredvid och tagit emot med med händerna istället för att landa på axeln och huvudet, men jag är glad att jag slapp få reda på om det skulle ha blivit så eller ej..