Som jag ser det så visst är finska råttor stora och fina, men temperamentvis så är de ingenting mot våra råttor. Trevliga flocksmarta råttor går först anser jag.

I Finland så avlas det väl oxå mer. Samt att uppfödarna ofta använder sig av fodervärdar. Vilket väl inte är så vanligt här i Sverige.

Då är det ju inte konstigt att de får "snyggare" råttor.

Jag tycker inte man kan jämföra Finland och Sverige alls vad gäller råttavel. Det är på tok för stor skillnad både i tankar, handling, synsätt och mål. Man får antingen acceptera att vi är så olika eller inte. Att dem vinner på utställningar har ju delvis att göra med att det är dem större som kommer över. Dem som har möjlighet att ta många kullar och avla vidare på dem bästa. I Finland är det mer show och mindre gull.

I Sverige har vi än så länge råttor mer som sällskaps djur än som redskap för resultat. I Sverige har vi oftare inte så klara mål uppsatta ens för oss själva. Vi har dem här måste målen, som är ganska diffusa och varierar brett bland olika individer. Ta tex, -mitt mål är att föda upp trevliga råttor. Det kan ju innebära vad tusan som helst egentligen. Allt beror på hur stora krav uppfödaren själv har på en trevlig råtta.

Men innan jag bluddrar bort.. Jag tycker som sagt att man inte kan jämföra Finland och Sverige på den här punkten. Finland och England. Och Danmark och Sverige däremot.

Det är egentligen synen på avel som jag är ute efter, och kanske den konkreta delen. Men i lördags blev det tydligt vilka skillnader det är i avle mellan de olika länderna.

De engelska domarna såg ärligt imponerade ut av temperamentet på de råttor som de fick upp av mig. Jag fick väldigt bra omdöme gällande det och det talar tydligt för sig. De är vana vid snyggare djur men med sämre temperament. Och där fick vi sammanfattningen på synen av avel i Sverige. Vi vill ha, precis som Nicciz påpekar, sällskapsdjur medans de i England och Finland vill ha snygga djur.

Gällande avelsmoral har vi nog högre i Sverige i och med att vi avlar oftast på temperament och fundementala egenskaper för en bra sällskapsråtta. Vi vill även att våra djur ska funka bra med andra vilket verkar ge en ytterligare skillnad i avelstankar.

Jag har även fått uppfattningen att snygga djur "tacklar" av snabbare, de ställs inte ut efter de är ett år och tre månader. Max ett och ett halvt år. Min äldsta hona fick "supercondition" på hennes lapp.. I huvud taget ser man yngre råttor på utställningar. Även i Sverige med bara svenska djur. Har vi fått sämre djur eller är det så pass färre utställare.

Jag kan dock inte låta bli att känna en viss maktlöshet när man vet att de finska uppfödarna skall komma och ställa ut sina. Man vet då att man inte har någon chans med sina egna som annars kan plocka rosetter inom den svenska konkurrensen. Vi är få som ställer ut standarddjur i Sverige och i detta läge finns det färre råttor som är snygga. För 5-10 år sedan såg det lite bättre ut men då var det fler uppfödare som var mer inställda på standardenliga djur.

Nog försöker man avla djur som fyller standardens krav men det är inte enkelt. När det dessutom är uppfödare som inte får så många kullar hos sig så blir andelen lägre. Man kan även se en viss förändring gällande vilka färger och teckningar som föds upp hos de olika uppfödarna, det verkar som om det mesta är i en övergångsfas och då finns det lite material och standardenliga varianter. Det är många som satsat på "sällskapsdjur" så som jag.

Jag har under mina år sett skillnader i typer mellan olika linjer. Man vet att visa är mer korta och kompakta, andra längre och slankare. Dock är det svårt att kombinera dessa två. Om man skall försöka förbättra det ena könets "fel" gällande finska och engelska tycken så följer det andra könet med.. Med min hoodedlinje, som jag hade för några år sedan, följde en längre typ med slankare kropp. Honorna vägde runt 500-550 när de var som bäst i typen och då var de inte tjocka alls. Hanarna vägde 700-800.. Dock kunde de bli lite rundare med åldern och när de var 1,5 år var det inte ovanligt att de låg över 600 gram (honor) och 800 gram (hanar). Dessa hade inte imponerat på lördagens domare.

Dock förstår jag inte hur man skall kunna få sådan skillnad i typen på råttor gällande deras kön. En stor, kraftig maffig hanne måste ändock ha generna för att bli det. Det räcker inte enbart med kost och motion. Dessa gener får så klart honorna i kullen också. Visst, när honorna är under året brukar de vara slanka och skulle passa domarna i smaken, men vid ettårsstrecket brukar de lägga på sig litet mer. (kan variera om honan fått kulle eller ej) Om man dessutom ställer ut en hona som är 1,5 år.. ja, då är de över 500 grams sträcket hos mig.

Enligt mig kan man jämföra avel i olika länder. Man kan jämföra men kanske inte dra paraleller. Man måste jämföra för att se liknelser eller avvikelser, positiva eller negativa.

Att råttavel blir mer och mer lik katt- och hundavel är för mig skrämmande. Möjligt att det kan föra med sig positiva ting såsom att en råtta blir värd mer för samhället, veterinärer, försäkringsbolag, grossister och djurbutiker. På så vis kan kunskapen bli större och utbudet gälladen info, mat och tillbehör ökas. Men för djurets skull, som ett betraktrarobjekt, är det negativt. Man förbiser viktig kunskap för att få fram snygga djur. Man avlar allt längre bort från det gosedjuret vi har och antagligen kommer vi få de problem som katt och hund avel tampas med idag. I och för sig kan man säga att vi redan har det eftersom vi har olika virus att ha koll på, tumörer, temperamentsfel och annat som inte är önskvärt. Men vi har det inte i lika stor utsträckning.

Och så var det slutskrivet för mig för just denna stund.. huvudet vill inte mer.

Men kom igen! Det finns så många reflektoner om detta!

Vad jag är nyfiken på är varför det inte finns några riktiga utställningsregler när de nu skiljer så pass mycket mellan råttorna? Och de är för mig helt obegripligt vad man ska med en råtta till som inte funkar i flock, hur snygg den än månde vara enligt några domare.

Angående problemen med hund o kattaveln jämnfört med råttaveln så är vi väl redan där mer eller mindre.

Jag är glad att du tar upp det, men antar att jag är för cynisk för att egentligen förstå din undermening och vart du vill komma med att diskutera det. Med det sagt menar jag inte att racka ner på dina tankar eller funderingar. Jag är bara cynisk och bitter efter att ha varit på utställning och det sitter i länge efter. Man får en annan syn på saker och ser direkt skillnaderna på hur folk prioriterar i sin avel och vad en utställning och dess resultat kommer att innebära och betyda för var och en. Det är mycket utifrån hur folk tänker och handlar på en utställning jag bildar mig en uppfattning om uppfödare. En uppfödare som ställer ut djur den inte själv litar på men vet kommer placera sig ger jag inte mycket för tex. När rosetter, cert och cred betyder mer än att vara ärlig mot en själv då har det gått för långt.

Jag har iaf bestämt mig för att acceptera skillnaden mellan våra länder och använda dem delar jag har ett behov av för att uppnå mina personliga mål och delmål. Jag känner mig inte avskräckt från att ställa i standard när finnarna är här. Jag ser det snarare som en utmaning och att man måste jobba hårdare. Och utan att fuska. Är jag stolt över ett djur jag avlat fram blir jag inte mindre stolt över det för att det inte placerar sig. Jag är glad över att jag kommit framåt. Men får acceptera att jag har en bit kvar. Hade jag inte haft det skulle jag inte tycka det var kul. Vad jobbar man mot då liksom? Allt går att förbättra. Skönhetsideal inom avel ändras dessutom konstant efter domarnas individuella smaker.

Angående att konkretisera skillnaderna så ser jag det så här; kort, krastt och enkelt.

Finnarna har stora snygga, vältypade djur med ofta bra teckningar och till viss del även färger. Men med oftast temp.problem.

Svenskar har förstått vikten av vad temperament och flockegenskaper betyder och har tummat på storlek typ, teckning och färg.

Finnarna "storavlar" för resultat och kullar dem mindre och svagare individerna. Dem har dessutom fodervärdar och fosterhem till kullar och pensionerade djur sätts i sällskaps hem varpå dem ständigt kan hålla högre antal i omlopp och prestera fortare.

Svenskar: Uppfödare snittar på ca 20-25 råttor i omlopp. Och d är även pensionerade råttor inräknande. Jag startade en tråd för att se ungefär hur många råttor för avel var svensk uppfödare höll hemma. Och det snittade på ca fyra. Alltså presterar man inte lika fort.

Nu är det ju inte helt rättvist att jämföra ens så här då vi svenskar har massimporterat finska råttor för att prestera fortare typresultat och få in storlek och massa. Det har ju bitit oss i baken och förstört flertalet linjer. Den vanligaste kombinationen vi gör finskt/svenskt är att f in storlek i våra temeramentslinjer där storleken har legat under medel senaste åren. Det har lyckats ganska väl för några. Tänker framför allt på två stycken. Framför allt en sydsvensk. Men där vet jag även att temperament är något hn är stenhård på och aldrig tummar med. Vilket kan ha bidragit till att hon satt temp, före prestation fast med storlek som mål. Hon ställer inte heller aktivt ut så mycket och har därför inte samma prestationskrav på sig. Ska man ta den vägen tror iaf jag på att man ska göra som hon.

Men i det stora hela kan man inte slå ihop en vital del med en annan och tro att man får 100% bra ifrån båda grenarna i en kull. Det mste fortfarande arbetas på och finslipas. OCH inte fuskas!!!!!

Jag vet inte riktigt själv vart jag vill komma.. ;) Men det är intressant att diskutera och målet med inlägget ändras allt eftersom det komponeras. Det finns så mycket i skallen som oftast stannar kvar då jag inte hinner med med mina fingrar..

Först och främst; Det skall vara en viss skillnad på hona och hane standardmässigt. Självklart. Men kanske inte i den utsträckning som engelsmännen vill ha det. Och sedan får man ta hänsyn till ålder, de ändras med åldern precis som vi. Men när vi får gästdomare skall de ändock döma efter den svenska standarden och kanske ur frustration över att de inte helt gjorde det skapades denna tråd.

Det finns tydliga utställningskriterier på Srs hemsida, framförallt gällande standard.

Nicciz; jag ser inte ditt inlägg som att du rackar ner på mina tankar.. och inte heller är det speciellt cyniskt eller bittert. Mycket är sanning.

Så klart att man kan ta fördelarna från de finska djuren och använda dem i våran egen.

Som sagt, på utställningar blir skillnader tydliga och kanske därför jag skapade denna tråd eftersom jag också var där. I pet class utdelades de flesta rosetter till svenska råttor, även där konstanteras min uppfattning.

I Finland har de fodervärdar och de får till och med sätta deras uppfödarnamn på kullar som inte är födda hos dem själva. Det är klart att man då kan ta fler kullar och chansen för att få fler snygga djur ökas enbart med det. De avlar tidigare på djuren och oftare.

Något som slog mig i lördags var också att det finns väldigt få råttor, tro det eller ej. Med få råttor menar jag sådana som inte är släkt med varandra eller avlas på. Vi behöver mer, och nytt, material för att komma längre med våran avel. Själv är jag för feg för att avla på okända råttor..

Nej jag tycker inte att srs har skrivit tillräckligt tydligt om vad de söker i en råtta. Det är så pass löst skrivet att man som domare kan göra väldigt fria bedömningar. teckning däremot var bra beskrivet.

Jag anser att det inte ska behövas skrivas då målet BÖR vara lika för alla länder.

Jovisst men nu är de ju inte så, och med de mål som srs har skrivit kunde de lika gärna ha struntat i att skriva det, o låtit domare bedöma fritt, för de är ju endå deras uppfattning som gäller.

Hur stor skillnad är det egentligen som engelsmännen vill ha på hona och hane? Kan det vara farligt att para en liten hona med en stor hane, kan ungarna då bli svårare att föda fram?

#12 Nej, normala foster ska inte bli för stora, mammans kropp reglerar storleken. Men de är ju fler faktorer som spelar in, har mamman födsloproblem i släkten, missbildningar, ålder på honan mm som kan göra det svårare att få ut ungarna men de spelar ju ingen roll om hanen är stor eller liten då.

Har läst hela inlägget och tänkte först inte kommentera men jag satt som sekreterar för en av dom engelska domarna.
Visst generellt så är dom finska råttorna snyggare men det finns undantag. Jag har varit i Finland och ställt ut och fått både rosett och pokal för svenska r8. Nu på Stora Vår kan jag ärligt säga att dom flesta av dom finska r8 var snyggare. Färgmässigt och typmässigt. Men för mig handlar inte utställning så mkt om placering och priser. Snarare att få ännu mer kunskap , umgås och ha kul. Visst är det kul när ens pälsklingar placerar sig men det är dags konditionen som avgör och va spelar det då för roll om man har den snyggaste eller trevligaste r8 om den visar en helt annan sida hemma?. Jag tror att ibland ser man bara sr utställning som en tävling för prestige och ära när det egentligen är så mkt mera, i alla fall för mig. So what att finnarna vinner, kan man inte glädjas åt andras lycka? Jag är nöjd så länge mina får kv 1:or och A-pris. Vinner jag så är den en bonus.

Jag håller med dig Mia, jag är glad över mina A-kort och 1:a kvalite, det är det enda som jag kan påverka. Resten är till domaren att döma. Men de skall ändock gå efter våran standard..

(ja, jag är litet uppretat över en bedömning i standard och förstod inte förklaringen fullt ut eftersom han skulle ha följt den svenska standarden.=

Nåja, nästa år knäpper vi dem på nosen!

Intressanta reflektioner ni har.. Hur mycket vet ni egentligen om hur vi finnar avlar? Visst, vi har stora och fina djur, men jag vet inte om det förekommer så himla mycket mer beteendeproblem än hos svenska råttor. Om jag tar som exempel det som jag själv har varit med om så har jag haft råttor i ett x antal år, och då bara finska råttor. De har alla varit friska och snälla, fungerat utmärkt i flock och underbara med nya bebbar. Jag har aldrig behövt åka till veterinären med någon av mina råttor, ingen har börjat rossla eller fått cancer (okej cancer är väldigt brett men iaf).

Men inom loppet av 3 månader har jag hamnat åka till vetten två gånger med samma råtta pga nåt mystiskt i svansen/ryggen, en annan råtta sitter ensam o magrar bort pga av den inte kan acceptera andra råttor. Dessa råttor är båda svenska råttor.

Sedan tycker jag att svenskarna har lite för breda mål när de avlar. Så gott som varenda en säger att de vill avla fram friska och långlivade råttor, och råttor som fungerar utmärkt i flock. Men, det kan ju betyda miljoner olika saker.. Finnarna koncentrerar sig på storlek och färg, eftersom de redan har passerat det att få fram friska och långlivade råttor.
Det att det har förekommit finska råttor med temperamentsfel i sverige beror på att man inte vet vilken uppfödare man ska vända sig till. Det finns ca 10 reggade uppfödare i finland, varav tre av dem är sådana som jag och många andra litar på, som har lyckats så bra i sitt arbete att de klarar av att kombinera stora råttor med mycket massa med gott beteende och bra hälsa. Dem lyfter jag på hatten åt.

Sedan så tycker jag det är synd att det råder så stor konflikt uppfödare emellan. Om man ser det utifrån är det fruktansvärt barnsligt egentligen, vuxna människor som smutskastar och snackar skit bakom ryggen på varann för att ens egna råttor ska få hem och inte de andras. Tänk om alla kunde samarbeta, det skulle vara underbart. I finland har vi lyckats någorlunda med det uppdraget, värre tycker jag det är i sverige.
Jag menar, tänk om finnarna och svenskarna skulle kunna samarbeta på en sån nivå att vi kommer in med våra stora råttor och parar dem med era råttor med perfekt temperament, vad skulle man inte kunna få till stånds då?

Sen att finnarna klarar sig bättre i de stora utställningarna är bara för att våra råttor är bättre typade och de utländska domarna vill ha stora råttor med bra färger, hurudant temperamentet är då lägger de inte så stor vikt på. Att det ska vara tydlig skillnad mellan honor och hanar tycker jag är bra. Hur skulle det se ut om alla råttor var lika stora? Min personliga åsikt är att honorna ska vara smäckra och graciösa medans hanarna ska vara så stora som möjligt (utan att vara feta såklart!), och vara lugna famnnallar. Orsaken till att finska råttorna plockar placeringarna i stora utställningar kan jag säga är för att de vissa uppfödare som ställer ut mest inte bryr sig övht hur råttan är till beteende, de ska bara ha rosetter och placeringar. Tyvärr, så är det. Live whit it. Sen så finns de de uppfödare som är seriösa och ställer ut för att träffa folk, få utvärdering på sina råttor för att lättare kunna använda dem i avel. De uppfödarna är dem som borde understödas, inte de andra som "fuskar".
Synd bara att folk inte kan skilja dem åt.

Innan jag ens läser klart vill jag påpeka att honan du fick från mig är just finsk ;) … Och hanen är halvfinsk. Nu ska jag läsa klart :P

Nu känner jag mig lite dumförklarad här faktiskt. Du får det att låta som om vi har nollkoll på finska uppfödare och därför har fått beteende problem. Att vi köpt från fel uppfödare. Vad jag vet har du nyligen börjat ha hanar och ingen av dem är i puberteten än heller. Att dem varit unga vid introducering hittills osv. Sånt spelar ju också in. Att flytta en pubertal hane är redan det ett big nono egentligen. Då dem helt kan ändra beteende. Hanar är dessutom stresskänsligare än andra. Så att du ska ta en hane (eftersom honan du säger är svensk är finsk) och dömma ut hela Sveriges råttor på känns inte helt rättvist… :S

#18 jag gissade att nån skulle missuppfatta mitt inlägg. Jag menade absolut inget illa, är bara trött efter en lång klassresa så jag orkar inte skriva en massa smileyn överallt. Vad jag menade var att när ni säger att finska råttor ofta har beteendestörningar, så lät det lite trångsynt. Vad jag då ville reflektera var att det kan mycket bero på hur man ser på saken. Jag importerade av er och bara för att det råkade bli lite problem med dem jag tog in kändes det lite visset. Men jag insåg ju snabbt att det var en tillfällighet. Så då kan det ju vara att ni just råkat få in vissna råttor (ursäkta men jag hittar inte rätt ord..).

Menade heller inget illa ang det att de råttor jag har från sverige har varit sjuka eller så, jag menar, det händer, och båda de som jag har av er är underbara. Min tjej tex, är min favorit, har aldrig stött på en hona med lika underbart temperament som henne.

Att ni har nollkoll på finska uppfödare stämmer till en del. Det finns så många mörka vs ljusa sidor av våra uppfödare som ni inte har en susning om, och som ni antagligen inte ens vill veta. Då är det lätt att just få tag på råttor från uppfödare som kanske inte är så seriösa som de vill få det att låta, och att ni just råkat få ungar som är avlade för att prestera bra i utställningar. Som jag skrev tidigare är det oftast de råttorna som får beteendestörningar.

Ang. sune lärde vi oss alla hur olika råttor är. Jag menar, det har inte varit nåt problem med tjejerna och de yngre hanarna att åka tvärsöver till de olika länderna, men sune råkade bara vara en sådan individ att han inte tog det lika bra som de andra.

Varför ska alla missuppfatta allt här, egentligen? Känns som att man inte kan skriva nåt, inga egna åsikter, utan att känna att man måste förklara och ursäkta sig senare.. :/

Jag tycker att vi har en del koll på de finska uppfödarna.. Men möjligt att vi har fått en del erfarenhet via den "hårda" vägen, (Att vi nu skördar frukt som vi tidigare sått), då vi har fått en del problem med råttor som har finsk härkomst.

Sedan håller jag inte med om att finska uppfödare har större djur, för mig är denna anledning och ändamål att använda dem i avel främmande. Att ta in finska djur för att använda i avel har för mig varit att få in nytt blod och kanske färger som inte funnits mycket av i Sverige. Jag har heller inte påstått att de skulle ha mer temperamentsfel men däremot har utställningsdjuren inte samma kvalite gällande det nämnda.

Jag tycker att de båda länderna haft någolunda bra utbyte med varandra.

De uppfödare som åker till Sverige är de som föder upp för standard, annars skulle de inte korsa havet för att ställa ut. Det säger sig självt. På så vis blir det mer utbyte med dem eftersom de är här.. En del har skaffat råttor från andra uppfödare men då får man fixa med transport o dyl och det kan avskräcka en del.

Jag har haft bra råttor från Finland gällande temperament (förutom en barberare) men de har varit sämre i immunförsvaret.

Jag kan även tycka att en del finska uppfödare har ändrat attityd, blivit "snobbigare", men det förekommer här också så.. Sånt kanske man får tolerera.

Jag trodde det fanns fler än tio registrerade uppf. i Finland med tanke på att det var minst sex stycken som besökte Stora Vår.