Jag tycker att temprament och friskhet självklart går före färg

#0 Jag varken äger eller föder upp råttor själv, men för mig är temperament och hälsa det absolut viktigaste, och då spelar det ingen roll om det är råttor, katter, marsvin eller vad som helst. Det är väl dessutom roligare med en råtta som är frisk, mår bra, lever länge och kommer bra överrens med andra än en råtta som ser bra ut, men mår dåligt, blir sjuk ständigt och dör ung? (Jag säger inte att alla som avlar på en viss färg får sjuka råttor eller likn., det varierar så pass mycket från person till person vilka råttor man väljer att avla på. Det finns råttor som både är snygga och mår bra likväl som det finns råttor som är snygga och mår dåligt.)

Det vore så himla roligt om jag skulle ha nått till standard-nivån med mina råttor. Tänk dig att ha starndardenliga snygga råttor som är underbara och friska!

Det ena utesluter inte det andra. Men jag har börjat från andra hållet och det lär dröja innan jag når till standardnivå med min avel.

Dt är helt ok att sträva efter vissa färger 0ch/eller teckningar om man inte ger avkall på kvaliteten på temperamentet.

Jag tycker att man ska hitta de 'perfekta' föräldrarna och sen satsa på deras temprament. Blir det sen en massa roliga färger i kullen tycker jag är bara ännu roligare :D

Jag kan bara gå till mig själv.. självklart skulle jag vilja få fram snygga standardenliga råttor!! Men jag har fått tumma på den biten eftersom jag faktiskt sätter hälsa o psyke först. Det är ju faktiskt sällskapsdjur jag föder upp!! Men de som föder upp snygga trevliga råttor som är standardenliga har min fulla respekt!! Jag tröstar mig med att de nog har hållit på längre o nog har bra samarbete med andra uppfödare, det har jag inte hunnit få ännu… men jag jobbar på det!!

Bra tråd föressten!!

Word på #4

Jag kan bara svara för mig själv och utifrån mina tankar, åsikter och teorier. Jag började avla för jag ansåg att Sverige behöver mer flockfungerande råttor, framför allt hanar. Jag vet uppfödare som inte tar emot bebisar över tio veckor för dem inte får in dem i flocken och det är något man behöver jobba på. Alltså är min största prioritering flockegenskaper. Utan att för det lägga hälsa åt sidan. Samtidigt som jag måste ha en färg och teckning och även indirekt typ som jag jobbar extra på för att få göra provåret. Det kan jag säga ha satt mig i klistret.

Som det är nu kör jag alltså i princip två linjer med separata mål. Vilka senare kommer bakas samman. För ärligt har jag inte typ och färg på dem som har bäst flockegenskaper. Typen kommer från finska linjer och som alla vet är det si och så med hanarnas hormon där. Jag har alltså väldigt lååååång väg till att baka allt samman. Och inget utrymme till att tumma på någon av alla delar.

Jag kan tycka att alla väljer en del att tumma på. Är det temperamentsavel man sysslar med är det oftast hälsan man tummar på i det stora. Och är det färg och typ är det ofta temperamentet man tummar på. Är det hälsa och temp tummas det på främst färg och sen typ. Jag skulle gärna se att fler hade lite mer av varje sak och att fler sammarbetade för att nå ultimata målet.

… jag tappade min egentliga tanke.. jag återkommer till tråden

Jag både tempraments och färgavlar. Direkt när jag började visste jag att jag ville rikta in mig på silver blue irish. Inte för att det för mig var en modefärg utan för att jag verkligen älskar färgen. Självklart går temprament i första hand vilket har lett till att jag ännu är i startgroparna. Jag har även fått prioritera om eftersom det är dåligt med bra avelsmatrial i den färgen så avlar jag även på dumbos. Har tagit reda på så mycket jag kan om ev brister som finns när det gäller just den färgen som tex foderallergi. Jag startade även en inriktning med ch men tyvärr är även avelsmatrialet där väldigt däligt och det som finns är ofta tecknat så den linjen är delvis nedlagd.
Det krävs mycket mer tålamod att komb färg och temp avel. Det är inte bara att slänga ihop två bra råttor utan kräver mycket planering. Men reslutatet när man lyckas få en riktig svart eller agouti så är det värt det. Sen handlar det mycket om typ och storlek också. Råttorna ska vara välproportonerliga och honor ska vara femenina. Nu kanske ni tror jag jag är värsta standard nörden men jag vill bidra med så mycket mera och jag tror verkligen att man kan kombinera dessa två avelsformer med varandra.
Sen har jag upplevt på sistone att många tror att utställningar är för att man ska bara ställa ut sina råttor och få fina priser. Men som nån sa så säger det inget om råttan (för det är bara dagsformen).
Jag går på utställningar av flera orsaker. Dels vill jag se om ev avelsmatrial klarar av miljöombyte och hur den reagerar med andra människor och dofter. Det är även viktigt att få reda på hur den är i kropp och storlek så man rent fysiskt sett får bra råttor.
Sen sitter jag även i friskkontroll och lär mig känna igen olika slags skabb.knölar eller andra saker. På utställningar träffar man även gamla och nya vänner. Knyter kontakter och träffar andra uppfödare. Hmm tror jag kom ifrån ämnet nu

Det jag ville ha sagt var att det går att kombinera men det krävs mer tid, tålamod och långsiktig planering. Det vore mycket lättare om uppfödare kunde sammarbeta med varandra för i slutänden har vi samma mål: Friska råttor med bra temprament.

Ni vet väl avelvärldens stora sanning?

Fula djur är snälla

Snygga djur är elaka

Snälla djur är sjuka

Elaka djur är friska

Titta bara på variationen i EN kull.

En unge har perfekt blå färg men små töntiga öron och dålig typ.

En unge har underbart temperament men är värdelös standardmässigt på alla vis och rosslar tidigt.

En unge har bra temperament och bra färg men dålig teckning.

En unge är frisk som en nötkärna men nervig och springig. Har dock fin teckning.

Kanske ska man inte ha för många mål?

Alla drömmer om snälla, snygga, friska djur. Jag tycker att standarduppfödare måste ta hänsyn till hälsa och temperament.

Men temperamentsuppfödare behöver absolut inte ta hänsyn till standard tycker jag. Typ och storlek bör man väl ha koll på.

Jag tycker att det skulle pushas mer för temperament och hälsa. Vissa av kraven på att gå provår tycker jag arbetar emot det. Men det gör ju alla djurklubbar och råttvärlden är rätt bra på temperamentstänk ändå tycker jag, även om det kanske inte följs alla gånger.

Färger och teckningar är ju viktigt det med. T.ex. för tamråttans popularitets skull. Men det måste vara okej att vara reggad uppfödare och enbart pyssla med temperament och hälsa. Tycker jag.

Sen håller jag helt med wintermynta. Det är ju svårt med standardavel. Och temperamentsavel. Och hälsoavel.

Men om man ger sig fan på det och jobbar hårt är det väl klart man kan väva ihop det. Men det kräver lite mer planering. Och tid. Och många kullar och många djur och mycket, mycket, goda kontakter. Och man ska nog börja rätt smalt och sen ta det steg för steg.

Därför är ju hälsa, temperament och typ ett bra startskott. Det är svårt nog.

Jag tycker det är kanon när man vill ha alla delarna, men jag som vill tex avla ambk kommer få ett helvete för jag har ännu inte träffat på en riktigt snygg ambk som håller måttet att avlas på, det ligger ambk i släkten på en av mina danska honor och då med import från USA, men där har dykt upp tempramentsfel. Och jag tål INTE tempramentsfel.
Just nu ska jag inte alls tänka på teckning, detta är bara framtidstänk egentligen. Just nu jobbar jag stenhårt för att behålla Hugo och utvärdera hans avkommor eftersom hans temprament har varit felfritt och han utlyser sån charm och godhet, detta är nåt jag önskar i allas råttor tempramentsmässigt så är det Hugo, därför har jag även gjort små medvetna färgval också, russian blue. Men skulle färgen vara fin men råttan i sig vara usel så skippar jag den parningen. För jag ser hellre ungarna vara riktiga kelgrisar och pigga och glada än att de ska vara snygga och inte må bra av tempramentsfel.

Iom att jag inte går provår eller besöker utställningar just nu så har jag den fördelen att jag kan satsa allt på temprament, därefter kommer hälsa, öron och storlek. Och bara tempramentsavel är också svårt, så jag beundrar de som klarar av alla delarna på en gång, vilket helvete det måste vara ibland. Jag känner att det blir för många bollar i luften just nu att tänka på alla delarna. Därför får jag lägga min ambk till sidan tills jag känner att jag kan prestera det bästa av detta, vill inte att min prioritering med tempramentet ska delas med nåt annat just nu.

Men som alla säger hade ett gemensamt samarbete varit det bästa, men om den ena uppfödaren har en färginriktning så har den andra kanske nåt som är dåligt att avla med färgmässigt, blir det inte åter gensoppa av allt igen då? ^^,
Jag är för samarbete uppfödare emellan, det kan vara väldigt givande att ta del av varandras råttor bara så länge man håller alla korten på bordet så att alla problem som finns i linjerna som man vet om skrivs ner och alla kan ta del av det. Jag tror att uppfödningen kan bli roligare om alla hjälps åt, tipsar varandra om avelsmaterial som går att låna etc, det hade kanske blivit lättare att få alla delarna på plats då med god balans. =)

usch vilket babbel, är nyvaken så folk får ha överseende

Jag avlar inte men jag anser att temperament och friskhet är 100 gånger viktigare än färg och utseende faktiskt. För hur kul är det att ha en skitsnygg råtta färg och typ om man inte kan hantera den och den har kort livslängd?

En underbar frisk råtta med bra färg och typ är naturligtvis alltid roligt, och man ska väl satsa lite på färg och typ oxå och kanske inte bara avla slumpmässigt, just för att försöka hålla en viss standard vid liv.

Jag tror att om alla som är intresserade av avel skulle samarbeta så skulle det nog gå att få fram snygga råttor typmässigt med en bra hälsa och temperament, finns ju jättemycket råttor som aldrig kommer att uttnytttjas till sin fulla potensial tror jag=)

Mina reflektioner om avel..

Jag håller på med avel av sällskapsdjur. Jag tog mitt uppfödarnamn ifall jag ville ta en kull senare. Jag tror det tog över ett år efter att min uppfödning blev registrerad innan jag fick en kull här hemma. Förr hade jag råttor med de färger som jag själv tyckte var fina vilket resulterade i att jag inte kunde hålla på med någon färg eller teckningsavel, dock hade jag min avel med mina mink och black hooded då men jag hade inte många jag själv kunde använda till denne hemma. Med åren har man lärt sig att ta in råttor med fårger som passar varandra, allt för att underlätta en någolunda stabil färgavel.

Jag skulle aldrig sätta standardavel före mina sällskapsdjur. De är i första hand mina sällskapsdjur och det är därför jag har snittat en kull om året sedan jag blev registrerad. I detta nuet finns det faktiskt tre kullar från mig i livet, de är 2år 3m, 1år 6m och 6,5 vecka,det har endast hänt en gång tidigare och då vann jag bästa avelsgrupp i standard 2001 (lite kuriosa då det fanns betydligt fler standarduppfödare). Gällande utställning och standard så är jag jätteglad om mina djur får 1:a kvaitet, jag har inte högre "krav" inom standarden. Nu har jag dock i denna linje haft bra standarddjur. Mamman som linje startades med blev GrCh GrP SA, det roliga med detta var att jag enbart ville ha en tickad hona till min chocolate agouti hane. Uppfödaren visste inte om hon var bra cinnamon rex, inte jag heller, men tydligen var hon det.

I linjen har de vunnit mest inom Petclass och agility.. På nästa utställning kan jag dock få en Grandchampion, detta är kul men inget som jag räknar med eller strävar efter. En snygg råtta är en bonus helt enkelt.

Jag är nog en av de som har minst råttor hemma och som håller på med avel. Jag har sju vuxna djur, en på tre månader, en på två månader och ett par- tre som är 6,5 vecka. Detta kan nog visa, för mig vart fall, att jag har mina djur som sällskap helt enkelt.

Jag tycker om att besöka utställningar och har gjort det i elva år, kanske därför jag även är pc-domare och under utbildning till standard. Men det är inte enbart tävlandet som man är där utan det är faktiskt för att träffa andra råttor och annat folk. Tro det eller ej! Självklart blir man glad om ens råttor vinner och om jag inte skulle vinna något alls kommer en liten besvikelse men den är över efter några minuter. (har blivit bortskämd med många rosetter genom åren).

Snacka om att det är lätt att babbla bort sig.. det finns så mycket att säga och ämnet var brett, minst sagt. Kanske skulle man delat upp den i avel och utställning.

Man kan kombinera temperamentsavel med utseendeavel. Jag håller på med en variant som inte finns så mycket utbud av (tickade varianter helst agouti och chocolate agouti), tro det eller ej, och jag är kräsen gällande bakgrunden på mina råttor. Jag söker sällskapsråttor som har bra temperament, flockegeskaper och psyke men de ska helst vara i en färg som jag kan använda och ofta går det att hitta.

Jag har även turen att kunna låna hanar, det finns många behjälpliga människor, och håller därför bara några stycken då jag egentligen är mest sugen på grabbar. Jag har även stor koll på de som fötts här och på råttor som finns i stamtavlan. Jag "byter" råttor med människor som har liknande avelssyn som jag och lika petiga med bakgrunderna och uppföljning av djur.

Och nu har jag svamlat bort mig helt..

Jag håller med Terato. Jag anser inte att man ska se ner på människor som sysslar med avel efter utseende och standard, så länge de håller koll på temperament och hälsa också!

Dock är det precis lika viktigt att inte se ner på folk som skiter i utseende och standard, i den mån att de ändå mår bra såklart (inte minimala råttor, gigantiska råttor, för små ögon, felsittande öron osv.).

Ibland blir jag lite rädd att Råttsverige är påväg att efterlikna Kattsverige eller Hundsverige med alla sjuka (enligt mig) raser och standardbeskrivningar.

Jag är stolt över att kunna berätta hur seriöst man ser på Pet Class och hur viktigt det är för uppfödare att fokusera på hälsa och temperament - Jag hoppas verkligen jag får fortsätta med det.

Att tilläggas kan dock att standardaveln var mycket mer utbredd för fem tio år sedan. För tio år sedan kändes det som om man skulle bli halshuggen om man inte tog en perfekt standardenlig kull och de som höll på med snygga djur var i en elit för sig. (tänk tio år och äldre) Då kändes det som om råttvärlden var på väg mot hund- och kattavel, löjliga pajkastningar hit och dit, avundsjuka mm.

I dag är det med en större lättsamhet man pratar om färgavel. En del starka karaktärer och röster som propagerade för snygga råttor finns inte längre och för mig är det en mer avslappnad attityd i huvudtaget gällande avel. Det känns även som att de som är registrerade uppfödare i dagsläget har en sund inställning, de tar hänsyn till temperament, psyke och hälsa i första för att sedan pussla ihop lämpligast avelspartner.

#14 Men problemet vid vändningen var väl att många insåg att temperamentet var det som föll först vid standard avel och dem satte igång att temperaments avla (inte alla men många) körde så hårt på temp att dem tummade på hälsan. Rossel och tumörer ökade lavinartat i templinjerna istället. (min uppfattning iaf.) Sen tyckte några att ajaj då det måste man ju rätta till och där föll allt och blev "goa råttor i varierande färger o teckningar, ej för utställning.

Det med rossel kan ju ha att göra med utbredningen av myco och inkommande CAR men iaf så har man ju i efterhand sett att det gått i arv och bör därför ha handlat om även nedsatta individer eller nedsatta är kanske fel att säga, men sämre immunförsvar. Och ju längre tiden gick desto svårare blev det att släppa dessa underbara temp råttor så man accepterade vad som kom med dem och fortsatte avla på linjer med rossel och tumörer i tidig ålder.

Och idag står vi med olika linjer där man som ny får välja vilken man själv tycker det är ok att tumma på i början för att förbättra en annan del. Det som är synd i detta är ju att det blir något som faller. Jag tycker teckningar är det som fått ta mest stryk. För hur många avlar tecknad, eller för den delen dem vanliga teckningarna eubk, och hooded för att ta två exempel.

Mitt absoluta standard drömmål är att få tillbaka pannfläcken på eubk och fina ambk med bra sidolinjer. Tyvärr har mitt material fallit bort under året och jag har inte kommit vidare, vilket grämer mig.. menmen nya tag. Så svårt är det inte om man ger sig tusan på det och arbetar fram dem succsesivt.

I avel får man aldrig ha bråttom, aldrig fuska och aldrig glömma sina mål. Det biter en bara i baken senare.

*Nicciz som svamlar i värmen

Men som alla säger hade ett gemensamt samarbete varit det bästa, men om den ena uppfödaren har en färginriktning så har den andra kanske nåt som är dåligt att avla med färgmässigt, blir det inte åter gensoppa av allt igen då? ^^, /Absinthe

Haha, precis! Det räcker ju att ta in en enda råtta med fel gener så är man back from scratch igen! *asg*

Det är inte kul att avla, verkar det som.

Tack alla för deras åsikter om avel! Ser att vi i mångt o mycket är överens med varandra!