040107-130209

Jag har egentligen inga ord.

Sven… Min älskade Sven. Alla som någongång träffade Sven vet hur underbar han var och antagligen hur stolt jag var över min älskling.

Det här var den mest prefekta råttan man kunde få. Så underbart snäll och kärleksfull. När jag pratade med J fick han beskrivningen "kartongfärgad" och jag som alltid har gillat djur, människor och saker som är lite annorlunda blev såklart genast intresserad. När jag såg bilden var jag fast. Det var honom jag skulle ha! Jag gick och var så nervös och spänd, han var ju så söt den lilla plutten! När jag sedan fick honom var han allt jag önskade och så mycket mer. Jag trodde inte att en råtta kunde vara så underbar. Även om jag haft andra innan så var liksom ingen riktigt… som Sven. Han var helt kolugn redan som bebis men ändå var han tokbusig. Han studsade runt i sängen som en dåre men kunde sen lägga sig och sova brevid än. Han var även om man egentligen inte kan säga så när man har flera djur alltid min favorit.

Han charmade domare på utställningar genom att putsa deras händer och vara så underbar som bara han kunde genom hela bedömningen, nästan alltid fick han med sig något pris hem. Han var min vinnare i alla synpunkter. Han blev pappa till två fina kullar i hopp om att få fler Svennisar, visst blev de underbara men ändå inte i stil med sin pappa.

Men med tiden som gick blev han svagare för varje dag. Hans muskler i bakbenen började långsamt tyna bort och han kunde tillsist inte klättra i buren alls, enda ansträngningen han gjorde var för att hälsa på mig när jag öppnade buren, då tog han sats och hoppade upp på gallret och såg på mig med sina snälla ögon, vilket gjorde att han i slutet fick väldigt mycket mer uppmärksamhet än de andra. Han hade en envis öroninflamtion men jag bestämde mig för att inte behandla honom nu när han började bli så skruttig. Han fick lov att gå så länge kroppen klarade av. Så förra söndagen åkte jag ner till Halmstad för att fortsätta ner till Skåne senare i veckan. Jag kände på mig redan innan att ha antagligen inte kommer leva när jag kommer tillbaka men jag visste att han hade det bättre med sin flock än att flänga runt i en transport bur. Men jag hade ändå hoppats på att få vara med honom när han gick mot andra sidan.

Igår var det fredagen den trettonde och fick på kvällen en obehaglig magkänsla men tänkte inte mer på det. Imorse när jag ringde min mamma så frågade jag henne om alla mina råttor lever. Så svarar hon"mm, nästan" hon ville inte berätta för mig men kunde inte ljuga. Sven hade gått bort… Men han hade stöd av sina kompisar, de hade tagit hand om honom och "begravt" honom i buren. Det kom som en chock även om det var väntat. Jag har inte fattat det riktigt än. Jag vet inte hur jag ska våga komma hem och se en bur som är så tom utan den där golvvärmaren. Det kommer skära i hjärtat.

Min älskade guldklimp. Var du tvungen att försvinna utan ett hejdå? Jag älskar dig verkligen så mycket. Det är tomt utan dig!