Fick ta bort ena tjejen igår(tors), efter en tids kämpande med mycoplasma och rossel. Sista dagarna orkade hon helt enkelt inte, och hon kämpade så tappert med att stå på benen.. Hon skulle fylla 2 år på alla hjärtans dag, och det känns alldeles för tidigt för henne att gå bort. Jag har hoppats så innerligt på att få i alla fall ett halvår till tillsammans :( Hon var så underbar och mysig på alla sätt och vis. Hon skulle aldrig få för sig att göra något elakt. Visserligen kunde hon komma smygande under täcket och nypa än lite i tån, men det var aldrig illa menat. Det var väl hennes sett att busa antar jag.. T.o.m det saknar jag.. Ååh, jag skulle ge vad som helst för att få känna hennes nos i nacken..

Tror aldrig jag gråtit så mycket i hela mitt liv. Veterinären sa att det skulle ta ca 15 min innan hon var helt borta och att sprutan inte alls skulle göra ont. Sen stack han henne i magen, och gud vad hon skrek och sprattlade, sen var hon borta på bara nån sekund. Jag känner mig så hemsk och har så dåligt samvete. Jag kan inte tänka på det utan tårarna börjar rinna. Samtidigt vet jag ju att det var bäst såhär. Men hela grejen med sjukhus och främmande människor, gör det hela situationen så mycket jobbigare. Och jag får ont i magen av skuldkänslor av att veta att jag inte var den sista som höll i henne innan hon gick bort..

Det känns så fruktansvärt tomt utan henne.. Och jag tycker så synd om Ninja som blev lämnad kvar här.

Föresten, är det något speciellt man ska tänka på när man har en ensam råtta? Utom att spendera mer tid tillsammans förstås. Hade omständigheterna varit annorlunda, hade jag gärna skaffat sällskap till henne. Men jag tror ärligt talat inte att det skulle funka. Ninja är väldigt dominant och jag tror att ända anledningen till att hon och Nemi gick så bra ihop, var att dom var syskon och har växt upp tillsammans.

Nemi(v) och Ninja(h) bara ett par dagar efter att jag tagit hem dom