Tänkte bara skriva en liten historia om barn och råttor. Jag funderade länge innan jag skaffade mina två råttor då jag har en dotter på fem år och jag oroade mig över att råttor kanske var en aning för små och ömtåliga för henne att hantera. Men jag bestämde mig för att prova och nu är vi här idag och min dotter vill plocka ut råttorna ur buren stup i kvarten, hon klappar och håller och bär. Till en början var jag orolig då en av mina råttor är väldigt skygg, jag berättade att hon skulle ta det mycket försiktigt med honom för att han var lite blyg. Resultatet av hennes eviga kelande är nu att Ceasar som var skygg hoppar upp på gallret så fort som min dotter närmar sig och fullkomligt lyser av iver över att få komma ut, likaså Julius och jag anar att jag kanske varit en aning för överbeskyddande. Det gör lite ont i mig när hon håller fast dem och ska klappa och jag är på henne och förklarar vad som är okej och inte. Men då jag nu i helgen upptäckte att båda råttorna självmant kryper upp på hennes mage och somnar så blev jag bara så himla glad för det har de varken gjort på mig eller min kille. Därför vill jag bara säga att för mina råttor har min dotter varit en tillgång och jag har lärt mig att barns sätt att vara inte alltid behöver vara så tokigt.