Inatt hände det, det vi önskat vi kunde skjuta upp i år framöver. Tomheten är enorm just nu. Casanova somnade in i min famn runt halv1 inatt. Han orkade inte mer. Han hade börjat bli svag i bakbenen och man såg hans frustration över att inte kunna röra sig obehindrat, klättra som förr och busa med glinen. För två dagar sen löpte en hane amok i buren och du min älskling kom inte undan. Du fick ett stort bett i magen och fick feber. Trots att vi hjälpte dig att hålla rent och gav dig både smärtstillande och antibiotika så orkade du inte mer. Jag är glad att jag fanns där för dig när din kropp gav upp.

Men inga ord kan beskriva hur du fattas oss, ingen kan förstå hur mycket plats du tog hos oss alla i familjen och flocken. Även hundens hjärta knep du. Hunden har inte gått till din bur en endaste gång idag. Han låg brevid oss i natt under din sista tid och gnydde. Din bästis Satan ville inte förstå att du var borta, han försökte puffa igång dig och putsade dig farväl.

Din bror väntar dig och tar emot dig. Jag är glad att ni får återse varandra igen. Det var ju trots allt efter att Casper gick vidare som du blev gammal. Jag glömmer aldrig hur sorgsen du var när han dog. Du blev aldrig riktigt samma råtta igen. Jag är glad för den tid vi fick, och försöker fokusera på den. Men det är svårt att acceptera döden ibland när den gör så ont i hjärtat…. jag önskar jag kunde fortsätta borra in min näsa i din mjuka rexpäls och pussa dig på magen varje dag.. se dig ligga tillitsfullt på rygg i händerna och bara mysa och njuta av uppmärksamheten… och få ta del av den makalösa personlighet du hade.. du och din bror.. ni trollband alla…

RIP