Fossil har idag 24/9 avslutat sin jordevandring och återuppgått in i evigheten.

Den bästa råttan jag haft hittills temperamentsmässigt och han blir säkert svårslagen när det gäller det. Han blev aldrig stor och maffig utan vägde som vuxen bara 560 gram men hans lynne suddade ut alla tvivel om viktens lämplighet att bli pappa.

Han är ursprunget till alla mina "pussråttor" som härstammar från honom. Han var så mild i temperamentet och slickade alltid på handen som sträcktes fram mot honom.

I sin ungdoms dagar, när unga råtthanar flyttade in kunde han snabbt sätta dem på plats genom att lägga dem på rygg men sen slickade och vårdade han in den nya in i flocken. Han var förmodligen hela flockens ledare ett tag när han var runt 1 år gammal. Sen gav han ifrån sig tronen utan några strider till yngre förmågor.

Fossil blev pappa till två kullar. Adjektivkullen mars 2007 och Smile-kullen juli 2007.

Fossil hade börjat visa ålderstecken sen en tid tillbaka; pälsen glesnade, han började magra av och bakbenen blev alltmer kraftlösa. Han var hela tiden fram till sin död relativt pigg, åt gärna och kom fram från sitt bo när jag kom till buren. Förmodligen först och främst för att få god mat men också för att han var social och gärna kollade vem som kom och hälsade på. Förutom det så var han på slutet svag och tillbringade mesta av sin tid inne i huset och deltog inte i de yngres liv utanför.

Som tur var blev hans bortgång lugn och fridfull. Han somnade in i Fridas (min dotters) famn idag efter att sen i morse ha kämpat lite extra mycket och vi såg att slutet var nära. Men han var lugn in i det sista och jag vill gärna inbilla mig att hans död blev lugn och skön. Ingen vet ju vad han eg kände…

Vi älskade Fossil mycket och han kommer aldrig att bli glömd men det känns skönt att han nu efter en tids skröplighet fått somna in.

Fossil i Fridas famn strax innan döden:

Fossil när han slutat andas. Man ser hur tärd kroppen blivit: