Hur hade ni gjort? Är det dags att ta bort honom?
Min lilla Torres, som jag tog över som en omplacering tillsammans med sin bror i början på april, blev för en tid sedan diagnostiserad som kroniker. Jag har sprungit fram och tillbaka (okej det är 5 mil enkel resa så kanske inte sprungit precis) till veterinären och vi har försökt att behandla med både ditten och datten.
Vi började med baytril, uppnådde endast en lite förbättring. Efter 1-2 veckors uppehåll började vi istället medicinera med vibramycin, ingen större effekt där heller. Efter diskussioner beslutade vi oss för att prova med kortison samt stödmedicinera med en kombination av baytril och vibramycin. Tyvärr gav inte heller detta någon större effekt, veterinären stod rådlös, men sa att hon kunde remittera oss till Sthlm, 17 mil härifrån. (Kan ha varit Bagarmossen? Minns inte exakt. Jag kände hur som helst igen namnet från tvserien Veterinärerna) Jag svarade att jag skulle fundera på saken och återkomma…
Varför jag valde att fundera på saken har inte på långa vägar med konstaden att göra. Torres är en blyg råtta som inte är helt konfortabel med att bli hållen i, han bli lätt stressad. Att stressa upp en råtta med andningsbesvär är ett big NO NO!
Veterinären som hjälpte mig behandla Torres tyckte dock inte att han skulle behövas ta bort ännu. "Så länge han äter, dricker, bajsar, kissar, har bra hull och är fin i pälsen, är nyfiken och vill vara med så tycker jag inte vi behöver ta bort honom. Jag litar på att du håller ett öga på honom och kan avgöra när det är dags". (Det sista sa hon eftersom hon vet att jag är utbildad mot djursjukvård).
Torres har det uppenbart jobbigare än sina kompisar med andningen. Det låter om honom och han bukandas lätt hela tiden. Han är tröttare än kompisarna, vilket iofs är självklart med tanke på hans sjukdom. Han leker med lillen, hoppar upp i sängen, springer fram och hälsar när man kommer in i råttrummet, så livsglädje finns det uppenbarligen. Men mitt hjärta blöder när jag ser hur lätt han blir trött och hur han jobbar med andningen så nu vänder jag mig till er, hur hade ni gjort?
Tilläggas bör kanske att Torres är ganska exakt ett år gammal, han fyllde för bara några dagar sedan, så han är ingen direkt ungdom längre. Jag känner mig smått skeptiskt till att man i Sthlm kommer lyckas hitta någon mirakelkur, inte ens kortison funkade ju.
Min fina lilla sjukling;
Nej, jag tvivlar också på att de ska kunna göra något för honom… Tyvärr finns det ingen mirakelkur - funkar varken kortison eller antibiotika, ja då gör det inte det… Det finns inte så mycket annat att prova och allt sånt sliter ju på kroppen också. 
Mvh Stephanie
Jag vet hur det känns och det suger… Jag försökte allt med Jesús… tom. subkutant… inget resultat… jag testade healing men inget resultat… Jag gav upp när jag inte kunde plocka upp honom utan att börja gråta…
Jag saknar honom fortfarande…
Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor
#1, jo precis, det sliter att prova massa, för att inte tala om stressen, då han inte gillar att bli hållen i.
#2, healing har jag faktiskt inte tänkt på. Utövar du sådant själv eller anlitade du någon? Det kanske vore något, jag är väldigt öppen för att testa hur som helst.
Någon annan med någon åsikt?
Tyckte f.ö. nästan han såg extra risig ut idag, kan det ha varit värmen?
Kan du inte kontakta Ywon Roschat eller be din veterinär konsultera henne? Tror inte Roslagstull är duktigare än andra veterinärer. Däremot är Ywon Roschat superbra, och förbaskat hjälpsam!
#3 Jag utför det själv. Annars tycker jag Grodans ide är väldigt bra, jag kommer att ta hennes råd nästa gång det behövs
Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor
Idag fick min lille skrutt till slut somna in. Han var fruktansvärt trött och sliten nu senaste veckan och hade tappat ännu lite mer i vikt, så jag och min sambo kände att det var dags.
På väg till veterinären kändes det som att Torres förstod vad som var på gång, att han skulle slippa lida pga dyspnén något mer. Han som alltid varit så blyg tidigare, inte tyckt om att bli klappad eller sitta i knät eller på axeln ville idag inte göra något annat är just det. I väntrummet hos veterinären la han sig sedan på min ena arm och knastrade och ploppade medan jag kliade honom till sömns. Detta hade aldrig hänt tidigare, och jag var så lyckig samtidigt som mitt blödde som aldrig förr.
Väl inne frågade jag veterinären en sista gång om dom hade någon som helst idé, om det fanns något sätt att få honom frisk igen, men samtidigt visste jag att det var i det närmaste försent samt att det inte hade varit rättvist att bråka mig igenom ännu en behandling med honom.
En spruta i buken och 30 sekunder senare hade Torres somnat in för gott på sin favoritplats, innanför en stor och mysig hoodie.
Dom två kvarvarande pojkarna ligger nu på "Torres plats" på fönsterbrädan. Dom var aldrig där uppe förut, och idag har dom legat där hela dagen sedan jag kommit hem från veterinären och släppt ut dom. Vi saknar dig Torres! :/
Awww :(
Mvh Nathalie
Starta ny diskussion