Tung dag med mycket tårar. Idag avlivades mina älskade Sessor och lilla "ekorren" Rosa. Jag har dragit ut på beslutet men idag var det så dags. 
Ville bara skriva om hur underbara dom var.

**Nellie *Köpte jag på Stora Pet för nästan två år sedan. En vacker liten lockig choklad hona som vann mitt hjärta på en gång. Hade inte haft honor tidigare så Nellie var min första. Tillsammans gick vi igenom en dräktighet och jag fick till och med vara med under hela förlossningsarbete. Fick massera hennes rygg när hon fick värkar och se när första bebisen kom. Hon fick en underbar kull och hon var en underbar mamma.
Hon var min sessa och mamsen åt Blacken, (ängla)Kaka & Shaden.
*Pippin
**Var min andra hona som jag köpte för nästan två år sedan. Hon var en underbart snygg ag hd rex tös. Kontaktsökande och väldigt nyfiken av sig. Hon och Nellie blev bästisar direkt.
Jag tog en kull på Pippin men nåt hände det 21 dygnet av dräktigheten och bebisarna blödde ut. Efter det förändrades Pippin, hon blev deprimerad och sluta äta. Hon sörjde sig nästan till döds. Bestämde då att hon och Nellie skulle flytta och bilda en egen liten flock med kastraten Charlie. Livsglädjen återvände sakta till Pippin men hon hämtade sig aldrig till 100%. På sista tiden var hon mer och mer trött. Hon fick en tumör som satt väldigt illa och dom senaste dagarna så märkte jag att hon åter börja tappa livsglädjen. Hon sov mest och drog sig undan.
_Rosa _Hennes pälsfärg var vackert röd skimrade, hon påminde lite grann om en ekorre. Full fart var det på tösen. aldrig still. Tyvärr börja hon rossla redan vid 8 veckor och fram till en månad sen så var det oki. Hon hade bra rosselfria dagar och dagar som hon rossla. Hon flytta snabbt in med Nellie och co för att det var för påfrestande att leva i en stor flock. För drygt en månad sen fick hon sitt första otäcka andnödsanfall och för en vecka sen det andra anfallet. Det var jätte jobbigt att se hur hon panikslagen kämpade för att få luft. Min sambo tog henne i en handuk ut på framsidan och efter ett tag gick det över. Då insåg jag att det var dags för henne också.
Hos veterinären förstod jag hur sjuk hon verkligen var .Hon hann knappt få den lugnande sprutan innan hon var borta, lill gumman.

Men det är tungt och tårarna slutar inte att rinna. Jag saknar dom så även om jag vet att dom har det bättre.