Jag har två systrar och jag har inte märkt att de har några speciella band utöver det vanliga.

Däremot kan jag tänka mig att om 3 brödre mobbar en 4:e hane så är det inte någon lyckad kull de 3 kommer från.

Det kan vara så att de två inte har accepterat den tredje i flocken än. Att det är därför de "mobbar".

Jag har aldrig tänkt på det tidigare, men nu när jag läste din fråga så tänkte jag efter på hur det ser ut och har sett ut i mina flockar, och då inser jag att det faktiskt är och har varit starkare band mellan syskon. Intressant! :)

Sen finns det som alltid undantag, men på det stora hela så svarar jag ja på den frågan :)

I min flock ser det inte ut så…

Det kanske inte märks så väl i mindre flockar, och med få syskon?

Det kanske märks större skillnad när man har många syskon tillsammans som jag har?

#5 Fast jag håller på mitt, är det 3 syskon (hanar) som inte kan komma överens med en 4.e hane (utifrån) så borde uppfödaren av de tre se över sin avel ;-)

Jag tror inte att det handlar om dåligt temprament när syskon är djupt sammansvetsade, jag tror att det handlar om naturliga instinkter.

Jag anser att det är mer troligt att något är "fel" på råttan som är annorlunda, även om vi människor inte vet och kan sätta fingret på vad som kan vara "fel" med individen om flera (t.ex. 3 eller fler) syskon "mobbar" en råtta.

Råttor är betydligt känsligare individer än de flesta människor och det ska fungera på ett visst sätt i en flock, görs inte detta av någon anledning, så kan en råtta bli mobbad och utstött.

Vid flertal tillfällen har jag själv känt och märkt att en råtta är annorlunda och då har jag studerat dessa lite mer ingående när de är tillsammans med andra råttor. Jag har då märkt på de andra råttorna att de kan särbehanda individen på olika sätt.

Vissa råttor är mer toleranta än andra och de har ju även olika uppgifter i flocken så det är mycket som spelar in.

Jag har ju råttor från "många" olika uppfödare, och jag har sett att syskonpar leker allra mest tillsammans med varandra, även om alla givetvis leker tillsammans.

Jag hade en hane som mobbades av vissa av de andra hanarna. Jag plockade ut mobbarna, de bor i en mindre flock. Mobbofferet bor i en större flock där det han inte alls har fått den rollen.

Jag tror inte att djur har en "mänsklig" syskonkänsla, isf. är det många saker i djurs beteende som blir svåra att förklara!

Anledningen till att syskon tyr sig mer till varandra, kan jag tänka mig beror på att de har växt upp tillsammans, de känner varandra från start. 

Jag tror inte att det finns någon "mänsklig" syskonkänsla/band heller ursprungligen. Det är något människan skapar själv med hjälp av sitt medvetande, sina tankar och känslor.

Så jag tror i grunden att råttor och människor är ursprungligen väldigt lika, när man har skalat av de "mänskliga" lagren :)

En av våra hanar har tagit på sig "storebrorsrollen", han har alltid skyddat sin kullbror, (ex putt undan han när de stora bråkar). Nu har vi märkt att när det kommer in en ny ensam liten kille o han har ingen att va med, kommer "storebror" o håller han sällskap! (sover ihop o äter ihop) Man ska ju inte sätta mänskokänslor på djur..men liite känsla har de allt!!

jag har haft problemet att två syskon mobbat en tredje bror. Så det spelar inte så stor roll om de e släkt tydligen.

#11 Hahahaha…

#11 Jag har haft ett syskonpar där den ena brodern mobbade den andra. Den hanen hade tempramentsfel.

Är dåligt temprament med i bilden spelar det ingen roll om de är släkt eller inte, då tar de avstånd från varandra istället för att ty sig till varandra, vilket är fullt naturligt och förstårligt.

Alltså, man talar ju ofta om att introduktioner kan gå bättre om råttorna är besläktade. Så det borde vara ganska naturligt om syskon håller sig extra mkt till varandra. Sen har jag funderat lite över "flockar inom flockar". I en stor flock kanske det bildas mindre grupper inom flocken? (total spekulation)

Det finns inga närmare släktingar du kan ha än just dina syskon så ur den synpunkten låter det inte så konstigt att syskon väljer varandra ur ren doftkemisk synpunkt. Det låter fullt vetenskapligt sannorlikt, helt utan att blanda in "mänskliga känslor".

Sen är det också så att de flesta däggdjur har ett känsloliv. Vi ska inte applicera mänskliga känslor på dem men de är ju inte känslolösa maskiner för det. Och jag tror att precis som med människor finns det syskon som är mer eller mindre nära varann. Visst finns det människor som är närmare en kompis än storebrorsan också. Man ska väl kanske inte säga att det är antingen svart eller vitt? Jag tror dessutom att det både finns en biologisk faktor och en känslomässig faktor. Men med människor handlar det nog mer om känslor än biologi. Fast vad vet vi?

De enda råttor jag verkligen märkt något sånt på var Acke och Baloo.. Baloo blev aldrig sig själv igen efter att Acke somnat in, men levde iaf i över ett halvår till.
Direkt i samband med att Acke gått bort så slutade han nästan helt att äta, ville inte vara ute, bara vara ifred för både mig pch de andra råttorna.
Slutade med att han blev sjuk och fick en behandling med Bactrim, då blev han frisk igen och så småningom gick han också upp i vikt.. han blev aldrig riktigt sig själv igen, men trots att han blev så dålig så blev han 3 år.

Så ja.. om han blev deprimerad över broderns bortgång eller om han lyckades bli sjuk precis samtidigt vet jag inte.. vill inte föra över mänskliga känslor på mina djur, men råttor är väldigt intelligenta och känsliga djur.
Baloo kanske bara blev kraftigt påverkad av den drastiska förändringen att råttan han levt med i över två år, utan att nånsin träffa någon annan, helt plötsligt var borta och så hade han två småglin som sällskap. Inte "buhuu min älskade bror är borta, nu vill jag inte leva mer" som människor kan tänka.

Håller med dig, Ninja. Djur har ju förmodligen inte logiska tankar, men de har ju känslor och kan ju känna stress över en stor förändring. Och jag är starkt övertygad om att de kan känna samma tomhet som människor gör när en nära går bort. De reflekterar kanske bara inte över det som vi gör. Man har ju hört om marsvin som sakta tynat bort och dött efter att kompisen gått bort.

Det som är intressant egentligen är väl vad detta har för syfte i naturen. Det finns ett väldigt viktigt syfte med att vara känslosam och social om man är ett flockdjur. Man ska ju hålla ihop flocken. Så visst kan det skada flocken att medlemmar lämnar den/går bort. Och ett djur som har möjlighet att känna känslor känner ju både bra och dåliga känslor, givetvis.

Kanske inte riktigt har något med saken att göra men,pojkvännen hade två råttor. Bröder. Den ena blev sjuk och fick till slut avlivas. Råttorna var då lite över två år. Den som var kvar var helt pigg och kry fortfarande men när brorsan försvann så tog det bara fyra dagar för honom att helt säcka ihop och en kväll gav han bara upp i min famn. Han var inte alls samma råtta,kändes nästan som han saknade själ dom sista dagarna. Det var sorgligt att se.

Ursh vad hemskt.

Jag bävar för den dagen Sizzla eller Klara går bort. De är otroligt sammansvetsade. De är halvsyskon men de har ju bott ihop hela livet och gått igenom en jobbig flytt tillsammans osv. Särskilt Klara är väldigt mån om Sizzla och vill alltid sova där hon sover och hänga efter henne titt som tätt. Eftersom de hittills inte funkat med andra råttor kommer dessutom en av dem att bli ensam den dagen den andra går bort. :( Men den dagen får man ta när den kommer..