Ibland händer det saker som var menat från början men ändå så känns det så fruktansvärt fel.

Albin fick en grav pubertal knäpp och jag vill avliva honom på grund av det han gjorde mot två andra hanar. Han visade även tydligt att han inte gillade mig och reste ragg i tid och otid.
Döm om min förvåning när min sambo vädjade att ge honom en chans och bad att han skulle kastreras istället. Min sambo brukar aldrig lägga sig i mina beslut när det gäller råttorna så jag insåg att han verkligen älskade Albin. Så jag fick en tid för kastrering idag.
Sövning gick bra och operationen gick oxå bra (jag var med under hela ingreppet). Sen fick jag sitta ute i väntrummet med Albin insvept i en handduk. Det gick en halv timme och han var fortfarande inne i narkosen. Rinde sambon och berätta att det gått bra och att han kunde få prata med Albin. Direkt när han hörde sambons röst började hans små morrhår röra sig och han försökte lyfta huvudet för att kolla vart husse var.
Eftersom Albin nu var nästan vaken och bara lite groggy gick vi hem. Jag la honom på soffan och min son satt bredvid och vakade över honom. Gick in i köket för att laga lite mat och efter 5 minuter ropar sonen från vardagsrummet. Han tycker Albin ligger så stillla och det känns konstigt. Går in i vardagsrummet och lyfter upp Albin, märker att han inte andas och hur mycket jag än lyssnar så hör jag inga hjärtslag. Smått chockad inser jag att Albin har dött, han har lämnat oss för alltid. Även om jag ville avliva honom från första början så känner jag en enorm sorg. Tårarna är inte långt borta och jag är fortfarande lite chockad. Det känns som om lill husse och stor husse hann ta farväl men inte jag.

Vila i frid älskade Albin