Ikväll gick mina två omplaceringsflickor bort efter en tid av sjukdom och problem. Beslutet att avliva har suttit långt in men nu när det är gjort känns det ändå som jag tagit rätt beslut - för dem.. men lätt är det aldrig!

Inne i väntrummet låg Iris alldeles avslappnad i min famn, knastrade och ploppade med ögonen!! Jag har aldrig sett en råtta ploppa i verkligheten förut och det kändes grymt att det skulle komma i ett sånt sammanhang ..  samtidigt var det skönt att hon var så avslappnad och lugn in i det sista. Luna var rädd och stressad och gömde sig i min ärm.

Veterinären var uppenbart van vid råttor och betedde sig mycket proffsigt och medmänskligt, blev väldigt glad åt den respekt han visade både mig och flickorna och själva proceduren gick mycket snabbt och smidigt. De fick somna tillsammans under min tröja.

Den som tagit det här hårdast är min sexåriga dotter som håller på att gråta sig till sömns just nu (oroa er inte, jag är inne hos henne var och varannan minut och tröstar).. det är inte lätt att förstå i den åldern..