Naaw:( fin dikt och fin tös…

Rest in peace lilla Tuva.

Åhh, jag beklagar.. :'(

Min stora sorg i livet är min hund inez.. Hon dog för ca  2 ½ år sen.. Saknar henne enormt!!!!!! Jag har just kommit in i en sån där period igen när jag ligger och gråter på kvällarna för att jag saknar henne så mkt! Det är så himla jobbigt! Inez blev bara 5 år och vi var tvungen att avliva henne.. Jag vill inte skriva mer om det nu för då kommer jag bryta ihop.. Men här har ni en bild på min älskling! <3 Ha det ba i himmlen Inez! Ses snart gumman!

Förlåt sandra.. Men hittade inte nån ana bild på inez nu.. Jag kan tillägga att det där var kanske 3-4 år sen..

haha, sandra kommer döda mej! xD

#1 tack.

Hon vilar nog fridfullt nu utan mykoplasma och elände. Hon hade ett hudproblem från det att hon fyllde 1år ungefär som ingen vett visste var det var, till och från blev såren så hemska att hon fick antibiotika och smärtstillande utskrivet.

Nu är hon återförenad med hennes gamla vänner som gick över innan henne, känner mig hemskt egoistiskt nu när jag saknar henne så mycket och inte vill annat än att få gosa med henne igen..

Jag har varit med om många sorger i mitt liv, och alla är lika svåra att ta på. en av dom svåraste var när jag höll mina farmor i famnen när hon dog, det har tagit hårt på mig. I dag jobbar jag med döda hela tiden på begravningsbyrån och kan lätt känna igen mig själv i anhöriga som jag träffar. Döden är svår att acceptera, det är all förlust överhuvudtaget.

För inte så länge sedan dog en del av mina själv. Det är så svårt att leva och inte kunna få vara hel. alltid denna saknad efter någon men var tidigare som man vet att man aldrig får tillbaka. Oavsett hur mycket man försöker

Busan och Rance var förluster som tog hårt på mig. Mina älskade råttor.. dom var underbara båda två och gav mig så otroligt mycket i livet.

Sorg är kärlekens baksida.

Min bästa vän i 12 års tid… Maya… Jag kan fortfarande inte se henne utan att börja gråta

Och Jesús…. en väldigt speciell råtta för mig… Önskar att någon ska komma och vara som honom… Det är han till vänster…

Märker nu att de största kärlekarna jag har haft i livet har varit svart vita…

#2 Hundar tar alltid hårt på oss människor, min mamma tror fortfarande ibland att hon hör Jarros tasssteg i köket om mornarna, och det är 11 år sen han avlivades.

Sorgligt att din vän bara blev fem år *trösta* Hon var verkligen supervacker.

#5 kan tänka mig att det måste vara svårt att jobba så nära de dödas anhöriga. Jag vet hur jag var när min låtsas pappa gick bort och oftast blir ju folk en salig blandning av ilska och nattsvart sorg. Beklagar dina näras bortgångar, måste kännas hårt. :(

#6 Beklagar verkligen, underbart fina var dom i livet iaf, kan tänka mig att de verkligen lyser upp omgivningen vid regnbågsbron nu.

Min största sorg här i livet hittills, har dessvärre inte med råttor att göra. Men det var när jag såg min 11 månader unga hund bli påkörd på e4:an.. Saknar henne enormt mycket <3

Jag var nära att stryka med själv, eftersom jag blev så hysterisk och höll på springa rätt ut i vägen jag med. Lyckligtvis var jag inte ensam, utan min vän högg tag i mig och drog omkull mig när jag grät som mest. Fan att hon lyckades smita ut den kvällen!
**
Rest in peace Lillie <3**

#8 Oh herre gud vad hemskt, kan inte ens tänka mig den paniken du måste ha känt. Usch.. bara 11 månader med, hoppas innerligt att hon vilar i frid den söta tösen. Beklagar verkligen sorgen.

Min största sorg hittills är min Morfar.. har som tur är alla djur kvar vid livet.. Men min morfar betydde jätte mycket för mig och han är den första som gått bort som jag känner och stog så nära! Han var en underbar männsika som alltid hade humöret uppe även fast han mådde dåligt, till och med den sista tiden han hade kvar! Han dog i cancer.. på min mammas födelsedag för snart 3 år sen men det känns som om det var igår..

Saknaden är otroligt stor och så fort jag börjar tänka på honom kommer tårarna fram.. för er som vill se hur han såg ut får ni en bild.. Han sitter till höger.. till vänster är min pappa..

#10 Oj, beklagar sorgen _LimE_, förstår att det måste kännas hårt, tyvärr så spelar det nog aldrig riktigt hur lång tid som går, när man saknar någon gör man det för alltid. Men däremot lär mig sig med tiden le och att man förstår att den man älskar som är borta inte vill att man ska vara ledsen resten av livet, så länge vi minns dem finns de ju hos oss.

När min låtsas pappa dog, hade de en väldigt fin dikt i hans dödsannons. Det är precis så jag känner för honom, dock har jag inga bilder på Peppe förutom dom i hjärtat.

När jag en gång är borta sörj mig ej som död Om elden har slocknat lyser dock dess glöd  

Min största förlust var när min första hund, Truls, avlivades.

Jag fick honom när jag var 14 år, han var blandras mellan Collie och norsk buhund. Han var gratis och han vara bara min!!

Vi hängde ihop hela tiden, han var min bästa kompis. Vi gick lite kurser och tävlade lite lydnad, bara för att det var kul! Inget godis behövdes, han gjorde allt för mig..och jag gjorde allt för honom.

Sista året i trädgårdsskolan lyckades jag inte hitta boende utanför skolans internat och blev tvungen att lämna honom hos min mamma. Det kändes fruktansvärd men samtidigt så insåg jag att det skulle underlätta för pluggandet om jag kunde ha ett boende där allt ingick. Det var tidkrävande att hyra ett gammalt, kallt hus där det skulle handlas mat, laga mat och älda för att hålla värmen.

Jag och Truls skulle gå en agilitykurs den hösten och jag fick tillstånd från skolan att ta med hunden till skolan efteråt och ha honom hos mig i 2 veckor.

Så blev det inte…på väg hem från en mycket rolig och lyckad kurs så krockade vi med en bergsvägg och Truls som låg vid mina fötter (en klasskompis var scafför) fick hjulupphängningen rakt i ryggen när den kom upp genom golvet.

Hans smärta var så fruktansvärd att han bet mig i förskräckelsen…har fortfarande kvar ett märke efter hans tänder.

Jag fick någon snäll själ att ringa till närmsta vetrinär fast han vägrade komma: "Det är för sent på kvällen och hunden har nog bara chock". Sa han….den j*vla idioten!!

Vi fick hjälp att ta oss till skolan och Truls fick ligga på min sovsäck på golvet med en stickad tröja över sig. Hans kropp var lam men huvudet var klart…han tittade up på mig med sina stora, bruna ögon och såg ledsen ut.

En fröken i skolan var snäll och fixade transport till närmsta vetrinär…han kunde inte göra något dock så vi åkte vidare till en annan som tog emot oss direkt.

Jag sa att jag ville veta vad det var och om det gick att fixa, jag hade redan fixat så pengarna inte var något problem. Gick det att få Truls på benen igen så fick det kosta vad det ville!

Fast det gick inte…2 ryggkotor hade slagits isär och huvudnärven var av. En människa med samma skada sitter i rullstol resten av livet.

Truls avlivades och jag gråt mitt hjärta ur kroppen. På vägen tillbaks till skolan låg han i bagageluckan och Metallica spelade "Nothing else mathers" på radion (det tog flera år innan jag kunde höra den utan att gråta).

Min mamma reste den långa vägen till skolan för att hämta Truls, han ligger begravd i hennes trädgård…fast ingen gravsten har han fått. För mig räcker det att jag vet var han ligger.

För första gången i mitt liv hade jag svårt att sköta skolan, inget betydde något och det var jobbigt att träffa andra människor. Alla i skolan visste hur mycket Truls betydde för mig (Alla kände honom sedan jag bott i ett hus brevid skolan åren innan tillsammans med min bästa vän). Jag sörjde mig sjuk och min pappa hämtade mig från skolan för att han och sambon skulle försöka få mig att må bra igen. Det tog mer än 2 veckor att komma på benen igen…

Det är snart 15 år sedan…fast även nu gör det ont att tänka på det…och skriva ner det.

Bebisbild:

Vuxenbild:

#12 nämen gud vad hämskt:( jag gråter nästan av att läsa det:( fin han var.

#12 Hemsk olycka, kraken då. Det gör så ont i mig att läsa sådant här, men samtidigt känns det fint att man inte är ensam om att sörja de som inte längre finns bland oss. Jätte fin var han, hoppas han vilar fridfullt. <3

#11 Tack =)

#11 - Åh vilken fin dikt :'O Kan jag få spara den och använda när någon dör ifrån mig?

#16 Självklart, den var med i anonsen i tidningen så jag tror det är en sån som är till för alla eller hur man säger. Underbar är den iaf, den stämmer väl in på Peppe med, trots att det är ett par år sen han är gick bort känns det som om han alltid finns väldigt nära mig, kanske är det oxå därför jag kunde bearbeta sorgen efter honom, det känns inte som han är borta eller hur man ska förklara det.

Jag och mina kompisar var ute och gick med min hund som jag hafft sen jag var jätte liten. Hade henne i koppel, och helt plötsligt började hon springa och jag tappade kopplet, just då hade bommarna till tåget just fällts ner och min hund springer rakt imot järnvägen, jag får såklart panik o bara skriker. Visste inte vad jag skulle ta mej till, var helt hjälplös och stog 10 meter bort. Så jag ser henne rejjsa till järnvägen, och just när hon är i mitten av spåret så ser jag framsidan av tåget komma, sätter mej ner på backen och håller för ögonen. någon sekund senare så har tåget kört förbi och mina kompisar bara skriker hon klarade sej, fatta vikken lycko känsla det var. Tog flera månader innan jag kunde åka tåg igen. Men hon lever och mår bra, och kan säga att jag alltid håller hårt i kopplet i närheten av järnvägar, (även om hon idag är lydig..)
Har hafft några katter som gått bort också. + en råtta. :/

Beklagar sorgen… På något vis så delar jag inte in saknaden av husdjur och släktingar i alls samma kategori. Så jag tänker helt enkelt visa upp min världens bästa Mulle.

Jag fick honom 4månader gammal av en "kompis" som hade vanvårdat honom mer eller mindre. Han blev världens mest fantastiska kanin, jag har haft många, men Mulle, åh, vilken kanin. Följde alltid efter en utomhus vare sig med eller utan koppel, rymde säkert 2-3 gånger i veckan, och satte sig på trappen till vårat radhus och ville in och gosa.

När han blev sjuk var nog den jobbigaste tiden i mitt liv. Han  började magra mer och mer i slutet, jag skolkade från skolan för att vara hemma och vaka över honom och försöka få i honom mat hela dagarna med mer eller mindre lyckade resultat. Till slut var det bara att ge upp, han var nere på 1,2kg, brukade tidigare ligga runt 2,4 eller så… Hemskt att det gick så långt, men jag ville verkligen inte ge upp, var inte redo att släppa taget. Kloka fina lillkillen, och för evigt världens bästa kanin <3

#18, oj i mitt inlägg lät det som om min lilla vovve dog, när jag skrev ' har hafft nårra katter också som gått bort', inte menat så.

En bild på älsklinge iallafall:

#19 - nej vad hemskt..
Har också hafft kaninisar som gått bort, många.. :'(

HUR KUNNDE JAG GLÖMMA DET?
Min häst, han fick avlivas den 3 maj, på morrnen 2007.