OT Självmord
Sitter och funderar lite, i tisdags tog en klasskompis till mig sitt liv. Hon hängde sig. Hon var bara 20 år gammal.
Hur kan en människa dölja så väl att de mår så dåligt? Jag vet själv under min kristid när jag mådde som sämst och planerade att ta mitt liv, det är väl ett antal år sedan nu. Jag var så extremt självkritisk och såg inget ljus alls i vardagen. Jag var alltid glad utåt och hjälpsam mot andra, men förstod aldrig varför jag aldrig fick ha min tid.
Tänker jag tillbaka på det så var tankegångarna extremt ologiska till varför livet borde upphöra för min egen del. Idag har jag inte så destruktiva tankegångar som förr, tankarna finns där när allt blir för mycket men samtidigt är jag mognare idag i mina tankegångar vilket gör att jag vet att livet inte enbart är negativt även om delar i livet är det, men jag finns hellre kvar och tar lärdom av det negativa och kämpar mig igenom allt för att bli en seg gammal gumma i äldre dagar.
Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på att Ann-Sofi kunde varit jag en gång. Jag kan förstå att hon mått dåligt, vilka tankar hon har burit på och hur smärtsamt det varit för henne. Jag vet hur hon kämpade med skolan, och när man pratade med henne så verkade hon så dyster och negativ. Tror många tog hennes för att ha en dråplig och negativ humor, hon log när hon sa negativa saker som andra kanske skrattade åt, men hon har menat fullkomligt allvar. Hon lämnade hela sin familj i tisdags och igår fick alla chockbeskedet i skolan. Det är ganska overkligt att det ska ske så många självmord idag.
Sist jag träffade Ann-Sofi satt hon på en barstol vid ett bord i skolan och läste tidningen, en vecka efter står det på samma bord ett fotografi av henne med ett tänt ljus brevid och en bok som folk kan skriva en hälsning åt henne.
Hoppas du har det bra Ann-Sofi, vila i frid!
Kramar
Linda
Självmord är konstigt och jobbigt.
Jag har själv haft dessa tankegångar - tillsammans med nästintill samtliga Sveriges ungdomar skulle jag tro faktiskt.
Jag hade en väldigt nära & underbar vän med självmordstankar. Jag orkade inte med detta hos honom längre, och faktiskt gick vi skiljda vägar pga av detta. När nånting i min närhet påminner mig om honom så undrar jag genast om han fortfarande lever eller om han klev över järnvägsrälsen som han sa…
// Emma, aka Althea
Rockerland - En blogg för oss tjejer som är rock/metalheads
Altheatrollets blogg - En blogg för geeken
*ger henne en tyst minut*
Jag tänker inte på att det är jobbigt, utan hur jag hade kunnat hjälpa henne.
Jag vet vilken jobbig sits det är att gå och vara så negativ och inte ha något ljus att leva för. Min syster har försökt ta sitt liv två gånger. Det är hemskt!
Jag hade också en vän som öppet berättade om sina självmordstankar, detta är bara ren och skär lögn från hennes sida, hon ville ha uppmärksamhet. Det finns två ganska stora skillnader i de som öppet talar om det och de som bara ler och inte berättar för någon. De som inte berättar är de som verkligen behöver hjälpen. Det är dom som mår sämst. Jag tycker det är hemskt att folk inte vågar gå till psykolog idag och reda ut sina tankar till ett mer hälsosamt tänkande. Jag själv behöver gå, inte för att jag är i riskzonen för självmord längre men för att det finns så mycket annat. Jag tror att många skulle behöva lätta på sig för att må bättre. Inte skämmas för att man behöver prata om något.
Jag ångrar mig nåt så fruktansvärt att jag inte stannade ett litet tag till i skolan dagen då jag träffade Ann-Sofi för sista gången. Pratat lite med henne och frågat hur det var, men istället stressade jag vidare med tankarna på mina kommande prov veckan efter. Man är så blind.
Uscha.. Baklagar.. :( Jag gör som TienMu jag också.
Lite känsligt, men vet du inte om hon lämnade något brev eller så, som hon kanske skrev varför hon tog sitt liv?
Jättetråkigt när ssånt här händer, man blir helt stum och vet inte vad man ska säga eller tänka…
Jag hade också en bästa vän som tog livet av sig. Fruktansvärt jobbigt.. :(
jag har denna tankegång medfött. Slår till när man minst anar det.
Jobbigaste är ju att folk som ler och aldrig gnäller är oftast dom som i tysthet lider mest och tar sina liv. Själv haft kompisar som man blivit chockade över att de tagit eller förstökt ta sitt liv. De log, de hade kul, de verkade må bra utåt men allt kan vara tvärtom innombords :-(
lider med dig absinthe och alla hennes vänner.
/ zickans.com uppfödare av tamråttor och guldhamster i Västerås
Värd på Råttor, Exotiskadjur.
Tack!
Hoppas hon kände att hon gjorde rätt bara och att hon har det bra där hon är nu.
#8 troligen sitter hon på en brygga med fötterna i vattnet och tar han om alla våra djur, släktingar och bekanta tills ni ses igen ;-)
/ zickans.com uppfödare av tamråttor och guldhamster i Västerås
Värd på Råttor, Exotiskadjur.
^^,
Jag vill inte förstöra denna tråd, om ämnet är känsligt och det är en minnestråd. Hoppas mitt inlägg inte gör det.
Det finns två olika självmord
- där man lyckas
- där man misslyckas
Nr 1 är oftast som Absinthes fall. En person tar livet av sig, utan förvarning, utan att man har en aning om att de mår dåligt. Man vet sällan exakt varför. De bestämmer sig, planerar i detalt och tar livet av sig.
Nr 2 är ett rop på hjälp. Även om man tror att man menar allvar, så är det inte meningen att man ska lyckas, man vill ha hjälp. Hjälp med att hitta tillbaka till livsglädjen.
Nummer ettare är vi väldigt få av. Jag är ingen sådan och faktum är att jag AVUNDAS dem deras styrka. Att bara avsluta livet. Faktiskt jag är totalt begeistrad av det MOD de har! Japp, jag anser att det är MODIGT! Jag skrev en artikel om det på sockerdricka en gång… eller ett svar på en artikel… om någon vill läsa…
Nummer tvåare är vi många av. Jag är en sådan, eller har varit. Efter många försök insåg jag att jag bara ropade på hjälp, så nu har jag gått in mer för att faktiskt be om hjälp istället för att "låtsas ta livet av mig". Dock uteblir hjälpen - vilket den gjort ända sedan jag var barn och bad om hjälp…
Starta ny diskussion