Här är ett utdrag ur ett väldigt långt inlägg. Det är rätt sorgset med jag gillar att läsa det då det beskriver precis det jag känner för min Tuva. Ett utdrag från inlägget "Tårarna tar nog aldrig slut."

Känns som om hålet inom mig aldrig kommer att försvinna. Älskade, älskade Tuva.. Smsade med Becca igår och då började jag gråta igen. Det kommer titt som tätt en skur av tårar och det värker i hela kroppen. Becca sa en del saker som tröstade, även om jag inte vill skylla på någon annan än mig själv just nu.

Tuvas sjukbur står uppe på bokhyllan i vardagsrummet, började gråta när jag stod och tittade på den förut. Så jävla orättvist livet är, hon var min mysiga gosiga tjockis råtta. Hon som låg och sov på min mage och sörjde Snurran ihop med mig. Jag har aldrig stått så nära nån av mina råttor som jag gjorde med Tuva. Hon valde mig, inte tvärtom. Hon hoppade rakt upp i min hand den där dagen i hageby. Och nu kommer jag inte få se henne igen förens jag själv går över regnbågsbron för att hämta henne och mina andra kära gamla vänner..

Jag saknar er alla så..

Sorgen försvinner inte, kärleken till er rostar aldrig.

'Grief never dies, it slowly turns into
Another form of despair, another form of pain..'

Idag trillade Mimus med Moppas.. Okej, man ska inte åka moped när man é nitton :P.. Men ja var tvungen å ta mej tandläkaren på två minuter å Mimus HATAR att cykla å ja skulle inte hinna om jag gick.. Så ja skulle ta mopeden.. Mimus stöp..
**Min jacka gick sönder, mitt knä gick sönder, mina nya vantar gick sönder, min hand gick sönder,mina jeans gick sönder.. Moppas gick sönder, rätt åt han!
**Iallafall, Mimus hade lust att bara lägga sej å grina.. Fick cykla till tandläkaren, hatar att cykla.. Morr..
På vägen hem gick jag förbi moppas och sparkade på han, rätt åt honom!

Utdrag ur "fyra ronder mot Calicivirus", skriver 9/1 i år. Varnar kräsmagade ;)

Möt familjen Kräk: Mor Kräk är en av de få som verkligen bemästrat den svåra konsten att ådra sig magåkommor under flyg och tågturer och är erfaren kräkresare av dignitet. Dotter Kräk är en skicklig möbelkräkare vars specialiteter är långdistans, kräksim i sovplats samt mjölkkräk i liten tygsoffa. Sonen Kräk är allmänpraktiserande med bred expertis på ämnet, faktum är att han nyligen utnämndes till den intensiva återkommande kräkjukans officiella ansikte utåt.

Här spyr vi alltså både här och där,dag och natt, när du minst anar det. Hell, när vi minst anar det!

Sonen har hela vintern varit oslagen kräkmästare i viktklassen 15-20kg men i morse dök dottern upp som otippad rival och vann med en fontän-oboy-spya över soffan/soffbordet/mattan. Det var en fröjd (?) att se! Brunt, skummigt och härligt doftande. Mums. Sonen kontrade på sovrumsgolvet med galluppstötande konvulsioner på elitnivå. Mamman agerade heroiskt Florence Nightingale och sprang med hinkar och våta trasor och höll undan två pannluggar samtidigt. Simultankapacitetus maximus!

#1 - :'(
#3 - Haha, äckligt XP

Uj vad svårt… Jag bloggar om så mycket olika saker. Tar ett random bara :)

Egoism ses som någonting ondskefullt och onaturligt. Ändå sägs det alltid att "människan är egoistisk". Men det sägs bara när människor gör dumma saker mot varandra.

Jag är övertygad om att alla människor är väldigt egoistiska. Man ser sig själv som centrum i världen och tänker alltid främst på sig själv. Det är väl ganska naturligt och logiskt? Vänta med att säga emot, jag ska förklara…

Människan är egoistisk men trots detta måste hon ju tänka på andra människor för att själv överleva, eller hur? Människan har utrustats med något som kallas känslor och något som kallas samvete. Just för att egoismen inte ska drabba andra negativt.

Alla människor mår dåligt av att skada någon, alla människor har behov av att vara uppskattade och älskade. Självklart finns det undantagsfall men då handlar det om grav psykisk sjukdom.

För att vara övertydlig. Jag ger min vän en blomma, för att min vän ska vara glad på mig och för att jag ska känna mig snäll. Alltså är jag otroligt egoistisk när jag ger min vän en blomma… Men egoismen i sig är inte dum på något sätt.

Så att människor är elaka för sin egen framgång handlar inte om egoism utan om sjukdom, kort och gott. Det är inte normalt att vara elak, och det är absolut inte egoistiskt.

Å vad skoj att läsa era dagböcker! :)

Kickan, jag är väldigt intresserad av den där egoismfilosofin. Vi har pratat om den förut, jag och ett gäng kompisar.

Skulle vilja kontra med ett riktigt ego-inlägg jag skrivit men tror inte det är tillräckligt rumsrent! :P Så det fick bli en liten twisted dröm istället: 

_Drömde att jag var på ett skitmysigt ställe i en skog. Det var en stor, stilla damm där, aldeles svart. Kanske ett tjärn. Vi satt på en bänk där. Jag och jag. SÅ gick jag ner i vattnet och lyckades fånga en fiskgjuse. (En fågel). Men mitt riktiga jag satt kvar och tittade. Jag såg mig fånga den lixom. "Jag" gick tillbaka med den till bänken och tillsammans med mig själv(som satt på bänken och iakttog alltihopa) skulle jag bryta nacken av den. Jag hörde hur den gick av flera gånger men fågeljäveln dog inte. Till slut började jag som satt på bänken att skära upp buken på den med en kniv. Vi drog ut en massa organ och jag minns att jag höll i en njure. Som var grå. Det blev väldigt blodigt på bänken, som skulle vara en sån där trevlig fikabänk som i hemlingby. Sen försökte vi slänga alla organ och oätligt i en soptunna men det fick inte plats. Så vi tog dom i en påse och hängde upp i ett träd. Sen gick vi hem med köttet och jag tittade bakåt och såg den blodiga påsen hänga där. Det stog Bas-köp på påsen. Helt tydligt minns jag det!

I morse berättade jag drömmen för mamma. Då berättade hon om att vi hittade en påse med djurdelar och en massa blod i vid en grillplats en gång när jag var liten. Att hon hade berättat för mig att någon hade dödat ett djur och lämnat kvar det dom inte ville ha. Jag hade blivit jätterädd och tyckt att hela situationen var jätteotäck. Det kunde mycket möjligt ha varit en bas-köp-påse eftersom det var affären som låg i anderssbergs centrum vid den tiden. Min undermedvetna kanske minns det in i minsta detalj eftersom det var en sån otäck upplevelse. Det knepiga är.. Varför drog min hjärna upp det där nu? Och det otäcka var: -Varför var det jag som hade utfört den där otäcka handlingen som skrämde mig så mycket när jag var liten? Och inte bara jag. Utan dubbelt jag. Sjukt. _

Bästa & bästa.. njae, jag babblar mest strunt både i dagböcker & bloggar..
------------------------------

Hon vandrade rastlöst fram och tillbaka i det tröstlösa stumma mörkret.

Hjärnspöket; Du tänker på honom, eller hur?
Emma; Ja, det gör jag
Hjärnspöket; Och?
Emma; Jag avskyr det såklart!
Hjärnspöket; Du saknar honom och du avskyr det.
Emma; Ja… Speciellt när jag för mitt inre ser hans luriga leende mot mig. Varma inbjudande läppar och en önskan om att känna hans beröring mot min arm.
Hjärnspöket; Jisses, man kan ju spy för mindre.
Emma; Sannerligen.. Jag avskyr att sakna honom.
Hjärnspöket viskar tyst i mitt huvud; ..Jag vet..

Haha, känner igen mig!

Jag brukar också ha konversationer med mig själv i mina dagböcker!