barns djurkärlek
Jag har tänkt på en sak! Barn slänger sig helhjärtat in i djurägande och älskar sitt/sina husdjur ovillkorligt och gränslöst mycket, tycker att det är det vackraste, snällaste och mest underbara djuret OAVSETT vad djuret gör och hur djuret är i sitt temperament och om det vid huvudtaget är rastypiskt, lämpligt att avla på eller ens ha som husdjur osv.
Finns det ett speciellt ord för detta?
I a f vill vi ju att när man avlar skall vuxit ifrån detta sätt att se på sina husdjur och att istället ha lite distans. Antingen genom att ha ägt många eller helt enkelt vara tillräckligt gammal/mogen.
När är man tillräckligt gammal/mogen för att inte ha denna "barnsliga/blinda kärlek" till sitt husdjur?
OBS! Vi har alla varit barn, vissa här på sajten är det fortfarande 
, och har kännt/känner denna blinda kärlek för några husdjur. Det är faktiskt en kärlek som aldrig dör, första husdjuret el dyl, och därmed sagt att detta inte är ett ELAKT inlägg. Bara ett inlägg för att skapa medvetenhet mitt i denna blinda kärlek eller i a f försöka. Klassiskt för denna blinda kärlek är att blåneka, sätta dövörat till, vid minsta påpekan från någon om att husdjuret inte alls är så bra och underbar som man själv tycker!!!
var har du träffat dom barnen? Jag tycker mest att barn skaffar djur och tröttnar och vill ha nått annat djur 
Jag säger bara såhär: har man barn som har djur och djuret fortfarande är snäll, lugn och frisk så är det bra avelsmaterial *skratt*
äh sätt barnen i en bur och släpp ut djuren ;-)..
/ zickans.com uppfödare av tamråttor och guldhamster i Västerås
Värd på Råttor, Exotiskadjur.
Skulle nog säga att det inte finns någon ålder för detta fenomen du beskriver. Tror även det kan uppträda hos en i övrigt "vettigt avlande" människa när denne skaffar ett nytt djur (annan art) som människan har mindre kunskap om. Jag tror här att nyckeln är kunskap INNAN införskaffande av djuret.
Intressant inlägg, tankeväckande ;)
Intressant! Och jag håller med till stora delar.
Men tror inte att det är bara barn som inte har distans. Vissa vuxna är så också, även om det kanske är vanligare hos unga människor.
Sen kan jag berätta att mina barn inte älskat helt ovillkorslöst. Det är svårt att älska en ilsken, bitande kanin trots att man är ett djuälskande barn. Henne fick vi avliva eftersom alla var rädda för henne.
Väldigt intressant. Det är ju därför man går omkring och tror att man hade världens bästa djur när man var liten! Jag hade nog den där blinda kärleken. Saknar den tiden lite, nästan..
Barn utvecklas olika och får den där "distansen" och det kritiska tänkandet olika tidigt. Beror självklart också på hur mycket man tränar på att tänka kritiskt hemma och i skolan. Det ingår förresten i målbeskrivningarna att träna barn på att tänka kritiskt. Tror det börjar på allvar i högstadiet någon gång.
Finns faktiskt mycket vuxna människor som inte kan tänka kritiskt heller..
Fast ska man sätta en gräns tror jag på 18 år. Det låter ju bra, rent juridiskt. Då räknas man ju som "vuxen".
Älskar mina stora små vänner..
Mycket tankvärt. Jag minns att jag älskade mitt allra första husdjur - en rödhårig okastrerad hankatt vid namn parantesen som min pappa köpte som "muta", så olidligt mycket och tyckte han var det perfekta djuret. I efterhand har jag fått höra att han var halvt förvildad (min pappa bodde på landet), antagligen inavlad och att han revs och fräste och bet alla som kom nära. Men jag älskade honom ändå och hade jag fortsatt tänka så hade jag nog avlat på vilka djur som helst.
Jag tror inte man kan sätta en ålder på det där, för som cosmonita säger så är det ju inte alls självklart att man når den mognadsnivån. Men 18-25 räknas som inträdan i vuxenlivet rent psykologiskt och någonstans där borde den utvecklingen ju ske OM den nu gör det (och om den inte skett dessförinnan).
Era inlägg är intressanta. 
Jag undrar hur man förmedlar till en "blind person" att denna ex inte har världens bästa djur för tex avel på ett sätt som personen förstår. Vanligast är väl att de sätter dövörat till och inte vill höra. Eller är det olika? Alltså finns det "blinda" som kan lyssna?
hm.. man skulle kunna spela med dem och lägga fram det så att "visst är ditt djur fantastiskt men det är för att just h*n är så speciell, det är inte någonting som kan ärvas av eventuella bebisar utan är helt unikt för just plutten/pricken/Snutten/Kalle/whatever"
har en fågel som nu är 32 år (vet att det är mkt). Min mor fick honom och sedan när jag var sidådär fyra år så fick jag honom och han är den kaxigaste fågeljäklen man kan ha o göra med men jag älskade och älskar honom villkorslöst och han är underbar (detta kan kanske bero på att jag är den enda han är snäll emot)… Så jag kan ju säga att många inte växer ifrån det :P
Starta ny diskussion