alla sörjer så olika

just för att jag haft så många råttor är jag väldigt van att sörja, så jag kan eg inte säga att det känns så mkt annat än att det gör ont i magen och någonstans i trakten runt hjärtat, det är jobbigt att andas och man känner sig uppgiven

jag tycker det kan hjälpa ganska mycket att ta ett ordentligt farväl, ex lägga råttan på en filt på ett bord och tända ett ljus bredvid, bara sitta och titta och ta farväl

ååh vilket omtänksamt brev. Då tycker man verkligen om sina vänner om man skriver och frågar så..

Håller med dig, vet man om att man kanske kommer förlora sin råttgoding så ska man ta vara på den tiden man har kvar, för råttans skull och för sin egen skull..

Ett annat tips som är väldigt vanligt är att lägga råttan i en fin låda, inlindad i sin favoritfilt och sedan lägga lådan i frysen. Då kan du ta upp lådan lite då och då och titta på din vän.

Själv tycker jag att det är lite knepigt å göra så, men jag vet FLERA som gör så…

lol, man gör så TILLS vädret tillåter att man begraver råttan:S

Jag gjorde så med min Hermés, alltså lade han i frysen men inte fan kunde jag ta ut å kolla på honom. Fick panik så fort jag närmade mig frysen

Oj vilken svår fråga, svår för att den är så individuell och för mig beror det oxå på råttan som går bort och hur min kontakt med den varit osv. Det finns en råtta som passerat mitt liv Casper, som jag gråter över fortfarande bara jag tänker på. Sedan finns det dem jag sörjer för att jag tycker döden i sig är sorgligt.

När jag tänker på Casper så börjar jag direkt känna att tårarna kommer och jag får som kramp i magen och hjärtat. Och det lixom bränner i halsen. Jag vill bara gråta och få honom tillbaka. Jag blir helt apatisk och kan ofta inte ens ha andra råttor i närheten.

Ingen kommer någonsin vara som honom, och innerst inne vet jag att jag jämför alla med honom, fastän det är orättvist mot dem jag har. För man tar dem inte till sig med samma kärlek och glädje som man gör med hela hjärtat öppet.

RIP Casper the friendly ghost 2006.11.01 - 2007.10.25

http://i208.photobucket.com/albums/bb125/Niccizpets/casper056.jpg

Jag brukar oxå lägga i frysen till vädret eller hjärtat tillåter begravning.

#4 ja, DU, ja, men jag känner FLERA som har dem i frysen år efter år (nu inte bara hon som var med på tv för några år sedan, faktiskt några till!!!)

Jag reagerar knappt O.o Kanske gråter en liten skvätt för vissa råttor men oftast inte ens det. Tar ett tag innan man inser att de faktiskt är borta och när jag väl gör det är det "old news" liksom, färdigsörjt. Smidigt om inte annat… Utom de extra speciella då, de är det mer med. Diva har jag fortfarande inte kommit över riktigt, hon avlivades för drygt ett år sen.

Inte ens när jag avlivade hanflocken reagerade jag. Fick smått panik när jag fick ett bett av en nyvaken hamster och det var nån timme tills pappa skulle komma och hämta oss vilket mest var stress/chock antar jag, men sen var det lugnt. Ingen reaktion när råttorna avlivades en efter en, inte ens när det var Adolfs tur, och han var ändå min lilla bebis typ. Ingen reaktion efteråt heller, inte ens när de lades i plastpåsar, inte ens när de stoppades in i frysen i väntan på begravning.
Sen gjorde jag en liten film för de. Ingen reaktion då heller. När jag väl såg det färdiga resultatet däremot, då först insåg jag att de faktiskt var döda. Men då hade det ändå gått ett tag, typ ett par veckor eller nåt sånt så det var rätt lugnt, grät en liten skvätt så var det över sen.

Här hamnar de för övrigt också i frysen, men bara i väntan på begravning. Enda gångerna de blir liggande längre än nödvändigt är om de väntar på nån. Har en fix idé i form av att tex syskon, speciella "gäng" osv ska begravas ihop.

Jag skulle krimera mina & spara askan, Har bara hafft en avliden, Det är den bästa jag hafft någonsin & jag hatar mej själv för att jag inte kremerade henne ensam & sparade askan. Ett av mina största misstag faktiskt.

För mig är det värst när djur försvinner plötsligt och oväntat. Vet man om att djuret är sjukt eller gammalt, och vet att den när som helst kan dö eller behöva bli avlivad så är det lättare att ta.

#9 men usch det låter så känslokallt… värre än mig ju!!!

När nått av mina djur dör oväntat så skriker jag när jag ser det sen springer jag iväg och skriker ännu mer, min familj tror att jag skadat mig varje gång xD

Djuren som man får avliva har jag svårare att glömma på något sätt för då känns det som att det är mitt fel och att jag är elak som låter dom avlivas.. Sitter och stortjurar varenda gång, rätt skämmigt men jag är säker på att veterinärerna är vana :P

#13, Är veterinärena med när du avliver dina?
Mina går ut & låter en vara ifred :P

#14 hon brukar stå där på sidan om, det är inget som stör mig bara jag får ha djuret i famnen när den somnar så är jag nöjd :)

Jag sörjer nog inte på nåt speciellt sätt.. har alltid tyckt att det varit jobbigt med begravningen dock, lägga ner råttan och täcka över.. men det var ännu jobbigare att lämna iväg råttan på kremering, jag behöver tid på mig att inse att den försvunnit. Stryka den över morrhåren, prata med den, snyfta lite.. Säga hejdå ordentligt efter att råttan somnat in. Inte för att det spelar någon roll för råttan, men jag behöver det och vill ha det så.

Visserligen har jag inte haft så många råttor, 7 år och "bara" 11 råttor varav 5 av dom fortfarande lever.. kanske blir annorlunda när man är mer van eller vad man ska säga.

För mig är döden riktigt jobbig… jag tar en förlust av en råtta eller katt precis lika hårt som av en släkting… Alla mina djur har blivit avlivade hos vet. och kremerade… och jag tror inte jag skulle klara av att ha deras aska hemma… jag skulle gå under.

Jag har en liten djurkyrkogård i trädgården. Inget som är utmarkerat eller så och jag går inte dit och sörjer heller. Där ligger det några råttor och en långörad igelkott idag och fler lär det bli….   I övrigt är jag väldigt intensiv i mitt sörjande och är hysterisk ett tag och på så sätt läker jag snabbare än om jag vore lite småledsen hela tiden. Men visst käns det lite extra i hjärtegropen när den där lite speciella råttan går bort :(

Jag har en liten djurkyrkogård i trädgården. Inget som är utmarkerat eller så och jag går inte dit och sörjer heller. Där ligger det några råttor och en långörad igelkott idag och fler lär det bli….   I övrigt är jag väldigt intensiv i mitt sörjande och är hysterisk ett tag och på så sätt läker jag snabbare än om jag vore lite småledsen hela tiden. Men visst käns det lite extra i hjärtegropen när den där lite speciella råttan går bort :(

Jag har också en kyrkogård i trädgården, under en forsythiabuske. Den döda råttan lägger jag i en fin pappkartong med vackert tyg eller silkespapper i. Hittills har det inte varit för kallt för begravning, men ett par gånger har min man varit tvungen att ta fram spettet…

Ovanpå graven ligger en liten skylt av trä som min yngsta dotter gjorde när vår allra första råtta dog. Då¨och då lägger jag blommor på graven. Där ligger numera 17 råttor.

Jag tycker det är värst när råttan dör oväntat. Om den varit sjuk och blivit avlivad hinner man med att sörja, och får vara med när den somnar in stilla.

Jag bryter ihop varje gång jag förlorar nån av mina. Vissa sörjer jag mer än andra, men sörjer gör jag.
Har fortfarande översta hyllan i frysen med råttor som jag inte begravt. Blir ledsen bara jag tänker på det.
Värst är det när man inte är beredd på det. Som med min älskade Mollie. Förlorade inte bara henne utan oxå hennes bebisar. Det var riktigt hårt och jag gråter fortfarande över henne.

En tanke, hur många här är det som har råttor i frysen just nu för att de inte kan skiljas från dom (o inte för vinterns skull)?

#12: Mjo, så sant…
Fast det är rätt skönt också. Jag gillar inte att sörja (fast iofs, vem gör det? :P) och det gör så ont i ögonen när man gråter så jag slipper helst den biten. Det duger bra med att vara lite nere i en dag bara. Även om det känns rätt dumt att stå helt känslokall hos veterinären när man precis fått beskedet att "nu är h*n död" typ

#22 jag känner tre stycken som har det, men de är INTE med här!

Själv sörjer jag väldigt olika. Det är en långtgående process. Jag vet ju att råttor inte lever för evigt och börjar redan att säga förväl när råttorna är runt 2 år.

Svårast är när jag är så kär i en råtta att jag inte kan släppa den känslomässigt - som Micke. Han har väl varit död i 10 år eller så, men det gör FORTFARANDE ont!

Efter en den svåra förlusten det var för mig att förlora Micke, har jag inte sörjt lika hårt igen…  

Jag säger farväl till alla, innan de ska dö (om de ska avlivas) eller när de dött (om de dött utan förvarning).

Ett beslut om avlivning är jättesvårt och jobbigt och det är en process som faktiskt i mig måste mogna några veckor. Om det inte är akut. Jag kan ta snabba beslut och skyffla undan känslorna om råttan är mkt sjuk, lider eller har ont.

Ett djur som jag har avkommor på lämnar mig inte helt, eftersom jag känner att jag har kvar en del av denna i avkomman och därför kan det bli lättare att sörja den. Däremot bra djur som jag inte har avkomma efter lämnar ett stort avtryck i mig och jag glömmer dem aldrig. Kan räkna upp många som jag är väldigt ledsen över att inte ha någon avkomma efter.