Okej så mina kissbollar har kommit in i någon sorts andra spökålder och jag vet inte varför. Jag har inte ändrat några rutiner, har inte introducerat något nytt.

De blev livrädda i köket för några dagar sedan. De var lösa som de brukar vara i köket, och jag diskade som jag brukar kunna göra ibland medan de kutar runt och drar mig i byxbenen osv. De har inte varit rädda för ljudet av kranen eller skramlet av bestick förr annat än att de kan tycka det är lite obehagligt om det blir för högljutt. Helt plötsligt sitter de i en av kartongerna de brukar kuta in och ut ur och trycker, livrädda. Det tog en timme att lugna ner dem I buren(som de vanligtvis är väldigt trygga i) innan de ens kunde fundera på att ta mat i buren.

Nu idag blev de livrädda igen, den här gången i buren. Jag gjorde inget speciellt, stod och pratade med dem och kliade den ena bakom örat när de helt plötsigt fick panik och rusade in och satte sig och tryckte i hörnet längst in.

Jag vet inte vad som pågår men jag vill inte att de ska behöva vara såhär rädda och jag vet inte hur jag ska bryta igenom paniken. De reagerar inte på mat eller intryck utan det enda jag har kunnat göra är att vänta ut det.

De två pojkar, är cirkus åtta månader gamla, från privat uppfödare. Jag är tyvärr inte riktigt deras trygga punkt, de kommer gärna och kollar läget med mig, gosar osv när de är ute, men när de är såhär rädda är det ett mörkt hörn som gäller. De är vanligtvis handtama om än väldigt lite tålamod för att bli hållen, den ena tycker om gos och att bli kliad och den andra tolererar det men tycker det är rätt tråkigt.

Jag är inne i en depressionssvacka så det har varit ganska tyst här i lägenheten, inte mycket vardagsljud, så först funderade jag på om det var att de vant sig från med lite oväsen, men jag gjorde inga plötsliga, obehagliga ljud nu senast.

Hjälp och tips vore väldigt uppskattat, jag tycker inte om att se dem såhär panikslagna.