Jag hade inte haft husdjur på flera år när jag äntligen fick skaffa en råtta för pappa. Vi köpte dig och det ångrar jag inte en sekund. När du kom hem till mig var du en räddkrabat som inte tyckte om människor. Inte visste jag då hur mycket du skulle betyda för mig!

Du kastrerades när du var cirka 6 månader gammal eftersom du var både aggresiv mot råttor och mot människor. Du hade bitit min kompis tre gånger, min brorsa en gång. Men mig hade du aldrig ens provsmakat på!
Kastreringen gick bra, men efter den så kunde du fortfarande inte komma överens med andra råttor. Så du fick lov att bo själv, iallafall.

Den första sommaren var den bästa någonsin. Du var ett år och var med på husvagnsemester, vad härligt det var. Du sprang omkring och hade det härligt, varje dag som det var fint väder fick du komma ut och springa i gräset. Du var inte rädd för det okända utan man fick stoppa dig när man tyckte att du var lite väl modig!  :lol:

Från när du var ett år till två år gick jätte snabbt. För snabbt, men när du fyllde två så var det som om du fortfarande var ett. Du var lika glad och pigg och när du var med i din andra husvagnsemester var du lika glad och sprallig som året innan. Som om du hade bett till gudarna att du skulle få vara ung för evigt!  :love:
Det enda som tydde på att du var två år var att du haltade lite på vänster bakben. Men annars var du som du alltid hade varit.

Efter sommaren var det som om åldern kom ikapp dig. På bara några månader blev du svag i bakbenen och blev trött. Du bodde nu i din lilla bur och det mesta du gjorde var att vila, äta och dricka. Men du var glad för det. När du var ute så försökte du att springa omkring fasstän dina ben inte var med dig.

På de senaste veckorna vet jag inte vad som hände. Helt plötsligt så började du att låta. Som när matsvin pratade, det var mycoplatsman som hade tagit över dig. Du hade klarat dig hela ditt liv, med lätt rosslande. Men nu hade du verkligen blivit dålig. Du hade fått allvarlig lunginflammation och, eftersom du ändå är 2 ½ år, var det dags för dig att lämna denna jord.
När vi satt hos veterinären och du  hade fått sprutan och låg i min famn, så grät jag. Jag torkade mig snabbt med högerhand och började klappa dig igen. Då kom du fram med ditt huvud och slickade av de blöta, som om att säga "Det gör ingenting Matilda, jag klarar mig. Tack!"
Jag trodde inte att "för alltid" betydde 2 ½ år. Men det ser jag nu och det är alldeles för lite. Jag gråter och tårarna kommer aldrig att ta slut.
Jag älskar dig Tander och du kommer alltid vara min första och speciella råtta. 

-Det var två vecka sen nu nästan, men jag saknar honom fortfarande lika mycket! Puss på dig.-