Jag hade nog låtit bli, så länge som han inte blir stressad av att vara ensam så tycker jag inte att det är värt risken

Jag skulle inte utsatt honom för risken. Han verkar ju må bra, enligt din beskrivning, som ensamråtta och fungerar utmärkt med dig så varför utsätta honom för den stora risken? 
Det är inte heller ens säkert att kan accepterar andra råttor efter kastreringen heller så det finns fler "fördelar" med att Inte kastrera än Att kastrera i detta fallet.

Trevligt, precis min magkänsla också 🙂 Att låta bli alltså.

Jag har mest känt mig kluven eftersom jag på olika håll läser att man bör "pröva precis allt" innan en råtta blir ensamråtta, vilket jag så klart håller med om.

Kastrering är det enda jag inte prövat. Enda sättet han alternativt skulle kunna bo med honor också, om han inte klarar hanar. Men eftersom han inte visar minsta tecken på att må dåligt så får det slopas.

Tack för svaren, underlättar att få mitt gnagande dilemma på plats.

Så stor är inte risken med kastrering om man vänder sig till en veterinär som vet vad den gör. Jag har kastrerat ca ett tiotal råttor och alltid fått riktigt bra resultat och jag tycker definitivt det är värt det.  Förr tyckte jag också "risken" var ett stort problem men med duktiga veterinärer och superba resultat så tvekar jag inte ens längre utan förespråkar absolut kastrering på problemhanar. Hade vi i Sverige även varit modiga nog, som dom är i US, så hade vi även steriliserat våra honor och således sluppit juvertumörer i den utsträckning vi har.

Råttor är djur som inte visar att dom mår dåligt förrän det är riktigt illa ställt. Och råttor är sociala djur som behöver kompisar!

Håller med Lancia, risken är faktiskt inte så stor och går man till en kunnig veterinär som söver med gas så överlever nästan alla deras råttor. Hankastrering är en så himla snabb och enkel operation så om råttans andning börjar påverkas kan man snabbt väcka upp. Om man däremot är mitt inne i en bukoperation och råttan börjar andas dåligt är det inte alls lika enkelt, då tar det minst 15 minuter att stänga igen allt igen. Tycker man ska prova allt man kan innan man låter råttan bli ensamråtta och inte säga att bara för att råttan verkar må bra på ytan så är ensamråtta ett bra alternativ direkt. Råttor är såna extremt sociala grupplevande djur och vi människor pratar inte råtta, vi hör inte råtta (dom flesta av deras ljud är ultraljud som vi inte ens hör), vi kommunicerar inte med samma kroppspråk, vi kan inte vara inne i deras burar med dom 24 timmar om dygnet. Många ensamlevande råttor utvecklar abnormala beteenden, blir otroligt degiga och lata, eller tvärtom hyperaktiva.

Veterinären jag går till använder inte gas vad jag vet, men är extremt duktiga på  råttor. Mina 2 andra hanar som kastrerades där gick det som sagt superbra för. Även opererat en hona för tumör där, så haft 3 råttor nedsövda totalt utan problem hos den veterinären 🙂

Men såklart blir jag extra skitorolig att han ska råka ut för en olycka nu när hans operation "inte är akut", beroende på hur man ser på det då förstås. Läser ju då och då om råttor som inte vaknat upp. Det är just det som gör att jag har våndats så över det här så onödigt länge.

Men säg att han blir kastrerad, och hans aggressivitet mot andra råttor inte försvinner. Ökar risken då att han blir deppig ensam (eftersom han inte till viss del drivs av hormoner längre), eller har han även då större chans att bli lyckligare ensam?

(Jag vet såklart inte om han kan leva med honor eller inte, men om vi utgår från att han inte kan leva med någon råtta.)

Tack för alla bra svar förresten, väldigt hjälpsamt att höra argument både för och emot!

Hans ålder och hur länge du haft problemet talar för att det är rena hormoner som spökar och i och med att han bara är 9 mån gammal så är chanserna väldigt goda för att han till och med skulle kunna fungera med hanar, så med honor tror jag det kommer gå finfint.

Om det mot förmodan inte fungerar så tror jag inte avsaknaden av pung och därmed hormoner förvärrar en eventuell ensamlevnadssituation.

Okej, vad bra! 🙂 Pendlar visst fram och tillbaka lika mycket idag, men känns ju jättelovande att höra Lancia att du har har upplevt så många lyckade kastreringar där ingen har gått bort i och med operationen! Ger mig mycket mod att genomföra detta 😃

Jag vill ju att grabben ska kunna få råttvänner. Har prövat alla introduceringsknep jag vet om.

Min hanflock på 3st (snart 5) är väldigt lugn och stabil nu efter att 2st blivit kastrerade pga just extrem överdominans (de börja hugga även människor, vilket inte Loke gör - därav som jag har tvekat så länge). Min honflock är hopplös, så vet inte om det går att få in honom där.

Men om han inte vill bo med mina hanar eller funkar med honorna så kanske det finns någon annan i närheten som vill ha en grabb till sina honflock (Om den är stabil, till skillnad från min) Men funkar det inte så vill jag i så fall ha honom som ensamråtta hos mig❤️

Det låter som en rätt bra plan.

Så himla söt. Framdelen svart och bakdelen brun och rufsig 😂

#9, ja jag tycker din plan för framtida lösningar efter kastration låter super! Precis så hade jag också tänkt, råttkompisar är det absolut viktigaste.

Din veterinär verkar duktig och det känns som att du litar på denne. En sövning är alltid en risk, oavsett om det är djur eller människa, frisk eller sjuk, det ska man givetvis vara medveten om. Det kanske låter hårt men jag brukar se det som att en död råtta lider inte, så om den avlider under en ev op så var det iallafall värt försöket. Hellre en avliden/kastrerad råtta som bor med kompisar än en råtta som lider i ensamhet resten av livet, hänger du med på mitt resonemang? :)

Ja jag har ett jättestarkt förtroende för min veterinär jag alltid går till. Behandlar djuren med största respekt och omtanke och är extremt kunnig på råttor. Oron är just att sövningar alltid är en risk, precis som du säger. Var lättare med de andra då jag stod inför att avliva eller kastrera, så då blev ju valet sjukt lätt att kastrera och bara hoppas att det går vägen.

Har aldrig upplevt en råtta som Loke förut som är så kluven. Så underbar mot mig, om än ingen gosråtta, men som blir fullständigt vansinnig på hanar. Han var helt ovan vid människor och ljud när jag fick honom. Suttit i en glasbur i djuraffär i flera månader, och trots att han var "otam" så har han aldrig gett mig ens ett tjuvnyp. Hans egna framsteg med att bli modig och äventyrlig har varit enorma från den rädda kraken som flyttade hit.

Jag förstår ditt resonemang, men jag kan inte hålla med om det när det gäller just Loke. Han ploppar och knastrar massor fastän han bor själv, så jag kan knappast säga att just han lider av ensamheten =\ Och utöver sin utetid på dagen som delas med de andra råttorna, så har han även "nattvakten" och är ute hela nätterna. Så han får en bonus så att han inte ska vara ensam i buren många timmar om dagen. Sånt sjukt dilemma som sagt.

Men eftersom jag har tillgång till en bra veterinärklinik där jag dessutom fått lyckade resultat innan så är nog risken väldigt, väldigt liten att något skulle gå snett. Men om det gör det kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv ,det vet jag …😕

Glömde skriva, men precis som skrivits ovan så vet man ju inte hur råttan mår av att vara ensam egentligen, det förstår jag ju ju mer jag tänker på det. Så trots att han verkar så nöjd så kanske han mår dåligt av att inte kunna hantera sig själv när han ser hanråttor. Han blir ju som sagt inte arg eller minsta förbryllad över deras lukt, bara av att se dom =S

Jag tänker lite som att vi människor skulle få leva med, säg enbart hundar. Man kan ha bra och trevliga stunder ändå, men avsaknaden av mänsklig kontakt eller att kunna kommunicera med någon kommer ju högst troligt driva en till vansinne förr eller senare. Inte alla, men majoriteten. Råttor har, liksom vi människor, olika mycket behov av att vara för sig själva, men man måste komma ihåg att det är skillnad på att vilja vara själv för en stund, eller att faktiskt vara ensam.

Jag förstår precis hur du tänker kring Loke. Han har all frihet i världen och verkar rätt nöjd, och ja, vem är jag att säga emot egentligen. Jag kan ju kommunicera lika lite om det med honom som  tyvärr även du. Det är inte säkert att han mår dåligt av att vara ensam heller. Det är ju omöjligt för oss människor att veta, men med tanke på hans ålder tror jag det är så pass simpelt att det faktiskt bara är testosteronet som spökar.

Du får ta dig en rejäl funderare helt enkelt. :)