Jag har reumatism. Innan jag fick en diagnos, vilket jag fick runt 2-3 år efter att symptomen började, betydde det att det var en nästa oöverkomlig uppgift att städa buren. Men för råttornas skull ignorerade jag smärtorna. Jag ser inga problem med att ha djur som funktionshindrad. Bara man inser att djurens väl och be alltid går före ens egna. Problem är till för att lösas. Och även om funktionshinder kan göra djurägandet mycket svårare så ger det så mycket att jag inte tycker att man ska låta sig hindras av det.

Jag tror alla kan vara bra ägare, för ofta när man mår dåligt brukar det som man älskar mest gå före - och det blir tex råttorna.

Jag har AS, ADHD, reumatism, och säkert nåt mer :P och jag ser det inte som ett hinder att ta hand om mina djur, visst jag behöver hjälp ibland. Men det behöver även 'normala' människor.

Jag har blivit uppfödd med att se ett handikapp som en förklaring inte ett hinder, det blir först ett hinder då man själv behandlar det som ett.

Tass.

Det gäller att hitta rätt djur för rätt funktionshinder, något som kan komplettera varandra. Det finns alltid något djur som passar någon :)

Inte funktionshindret i sig som bör va ett problem. Utan sin egen inställning, kunskap och möjlighet att sköta djuren rätt. Och att man väljer ett djur som passar.

Mitt jobb är ett ypperligt bra exempel. Brukaren kunde inte sköta om en katt. Ende uppgiften vi lade lite av var att aktivera och umgås. Det gick inte så ägaren till katten som jobbade där tog hem den. Annars hade hon skänkt till brukaren om denne lagt lite tid dagligen på katten. 
Samma person planerar nu skaffa en hjälphund. Snabba drag handlar det om en ms person i rullstol. Kommer man ut med denne iaf nån gång i månaden är man glad. 
Vi alla assistenter har hund med på jobbet i princip. Jag har varit här längst ända sedan denne började med assistenter. Daligen med 1-2 hundar. Tog mig 3 år att få brukaren sluta mata rester. Även tagits på bargärning med låta slicka av kakfatet fullt med choklad. 
Konfrontation leder till denna kommentar - men lite skadar ju inte. 
Cesar ses på konstant och tidigare hundägare. Ändå har tankesättet låstsig helt. 
En hund i det hushållet skulle 95% endast hanteras och skötas av personalen. 

Men samma sjukdom i det stadiet på en pigg brukare som vill komma ut gärna en gång om dagen. Som skulle vilja va med i en viss del sköttsel av en hund osv. Skulle istället kunna bli ett toppenbra hem. 
Visst är assistenter en hjälpande hand för värre funktionshinder där de inte kan klara sig själva. Men som jag sagt rakt ut till min brukare. Är denne inte med ut iaf ett par gånger veckan och med att aktivera som sköta en iaf liten del av sköttsel så skall denne inte ha hund. Hunden kommer inte må bra att ha 10 "ägare" och ägaren själv mycket frånvarande. 

Själv med adhd. Jag har upp och ned, dock sällan. Men jag har även hjälp när jag blir handlingsförlamad. Totalt underbar kompisar gör att jag vågar köra på. För skulle jag krascha igen nånsin kan jag be om hjälp och veta att jag får det. 
Annars är djuren ett sätt för mig att puscha mig framåt varje dag. Det är alltid nått att ta hand om, alltid nån som behöver mig, alltid nått. Ett tag blev jag hel stissig av att ha minskad ned på djuren. Var för lite att göra. En till hund och bullterrier var kanske på gränsen till vad nerverna orkat ibland. Men hon har lika mycket adhd som jag. Är on/off knapp. Den sista rastlösheten och suktande behovet av nått har hon fyllt till rätt stor del. 
Så mina hundar ihop med de andra djuren fyller alla väldigt mycket för mig. Jag är ofta social och pratig. Men ändå har jag oftast föredragit att va ensam pga saker som skett i livet och min svårighet det är med folk runt mig pgam in adhd. Folkl kan göra mig helt matt och utslagen på kort tid. Djuren ger ungefär samma behov men istället blir jag pigg och glad av dom. 
Och som sagt adhd, trött. 9-23 pass på jobbet nu = träsmak i arslet framför datorn så lite fakta på mycket prat, massa svammel. Nu ska jag ut i regnet på en lång tur med hundarna.

Intressanta svar, skönt att inte vara dömd för att jag är djurägare med mina diagnoser (blivit förut). Behöver hjälp att ta hand om mig själv/vardagen men klarar av djuren. De är något jag brinner för och då lägger jag allt på dem. Fördel med AS. (: Men jag håller med om att alla inte kan ha djur, diagnoser eller inte. Man måste ha det starka intresset och förståelse för vad djuren behöver främst. Jag har gjort misstag och köpt typ hundra saker till dem som visade sig vara fel men jag lär mig och vill så gärna ge dem ett så bra liv som möjligt. De är nog rätt bra för mina problem med. Lär mig ansvar, samspel, städning, mat etc. Får även röra på mig endel vilket är bra för fibron. men för någon med samma diagnoser utan intresset blir det ju kaos då det är väldigt ansträngande med.

Jag har flera diagnoser, bland annat asperger och jag kan erkänna att jag har svårt för att ta hand om mig själv och sköta vardagliga saker. Behöver stöd med sånt. Dock inte mina djur. Jag har hundar och olika gnagare (mitt "specialintresse", främst råttor) som betyder allt för mig. Jag tänker alltid på att mata dem först, städa hos de först, se till att aktivera dem innan jag gör något annat. Shoppa leksaker, tillbehör, godis och mat till alla djur innan jag spenderar pengar på mig själv.

Tass

#5 Det låter ungefär som min mormor. Extremt bipolär och massa åldersrelaterade sjukdomar, men främst bara riktigt gammal. Också otroligt låst i sitt sätt (ger människomat konstant osv). Blev ensam ca 8 år sedan och skaffade en Sheltievalp av alla raser man kan skaffa. Den valpen fick växa upp med endast min mormor som inte ens kunde böja sig ner för att klappa henne när hon var valp. Vet INTE hur hon blev så bra som hon är med andra hundar, människor, gå i koppel osv. MEN, hon är otroligt otroligt stressad och nervös och kan inte koppla av och ska konstant valla min mormor. Hon har ju aldrig fått utlopp för varken mentala eller fysiska behov. Kan inte koppla av alls, och är dessutom extremt överviktig pga "tantmatningen". Nu lever mormor med hjälp av hemtjänst som går ut och går med hunden 2-3 ggr per dag, max 15 min per gång. Ibland när vi kommer dit ser vi personalen gå in med hunden på kontoret istället för att gå på promenad. Och visst, hon gillar alla i personalen och blir glad, men samtidigt ser ju jag hur otroligt stressad och uppjagad hon blir. Samtidigt skänker denna hund min mormor en sån otroligt lycka och sällskap i ett annars så miserabelt och ensamt liv. Så det är en väldigt trist situation. Ofta när människor har förhinder i sina liv är det därför precis som andra sagt viktigt att dels tänka på VILKET djur man skaffar sig (samt vilken ras osv) och sen att försöka inte bli låst och blind i sitt tankesätt.

Jag lever med kronisk värk i rygg. Har ett dåligt knä men det hindrar inte mig i min skötsel av råttorna. Min dotter har depression och våra möss och råttor får henne att må bättre, kanske rent av räddat livet på henne. 

Vi har även en vän till familjen (barn) som är svårt sjuk i cancer. När han mår lite bättre och kommer ut ur isoleringen så ska vi åka hem till honom med en mus eller råtta som han ska få hälsa på. Han älskar djur men kan inte ha ett eget djur pga de många sjukhusbesök. Vi ser det som lite djurterapi. 

Tror att alla mår bättre av att ha djur runt sig, om man klarar av att ta hand om dem på rätt sätt vill säga. Finns tyvärr de som inte klarar det men där ligger sällan funktionshinder bakom.

Vilken underbar tråd!
Nu menar jag inte att alla funktionshinder så klart >.<

Jag själv har en fobisk personlighetsstörning och depression och mina råttor hjälper mig otroligt i att hålla modet uppe och gå vidare med mig själv.

Jag ser inga problem med att personer med olika funktionshinder skulle äga djur. Självklart finns det djur som man kanske bör välja bort (ex välja bort en extremt krävande hundras mot en mindre krävande ras) med rätt inställning så kan man göra nästan allt!

Jag tror att djur kan göra otroligt mycket i läkande och höja stämningen rejält. Jag var i en sådan otrolig svacka för några år sedan att jag funderade på att ta mitt liv… Det enda som egentligen höll mig kvar var djuren och min stora rädsla för smärta. Jag kunde inte lämna mina djur så att jag är här idag är till stor del tack vare mina älskade råttor och hundar.

#11 ja visst är det. Bra iniativ från trådskaparen. Och kul att så många vågar skriva om sina diagnoser/handikapp som erfarenheter. 

Är och har varit för mycket skitsnack om folk som inte är helt perfekta. Vilket är synd. Några av de bästa djurägarna jag vet har handikapp. Deras djur är mer värdesatta än nått annat i deras liv. Och får därmed även förstklassigt liv. Mött många köpare med diagnoser. Lite då & då skriver en del folk nästan ursäktande när de är intresserade av råttor. Klankar ner lite för mycket på sig själva, vilket tyvärr oftast beror på hur omvärlden ser en och behandlat en. Inte hur man känner själv att man klarar. 
Dock finns det några som använder sina diagnoser som ursäkt när de klantar sig. Det är inte accepterbart att skylla på eller gömma sig bakom mediciner och annat när man gör en tabbe. 
Vet några uppfödare som skyllt på t.ex sömntabletter när det skett tjuvparning. Att denne var så snurrig och satte in honan i fel bur eller liknande. 
På denna nivå anser jag det är totalt idioti att skylla på diagnos/medicinering osv. Man vet ju att man blir dåsig av nu t.ex sömntablett. Man hanterar inte djuren då om det inte absolut är tvunget. Det är bara suntförnuft att man med handikapp måste tänka sig för och ta sitt ansvar. 
Även varit med om handikapp av mentala svårigheter eller svårt att ta sig pga handikapp så djur inte fått veterinärvård. Även detta är inte okej att skylla på sitt handikapp. 

Visst kan saker ske som däremot är okej att skylla på. Fick en astma attack och fick åka in på akuten. Tyvärr tog det tid innan jag fick ta på nån eller kunde fixa så hunden fick komma ut och kissa.

Skönt att höra att man inte är ensam. (:
Diagnoser är aldrig okej att skylla på i något sammanhang, det kan vara en förklaring men inte en ursäkt. Men ja, om något som man verkligen inte kan styra över själv så som en astmaattack händer så är det såklart okej, du försökte ju lösa problemet med. (:

För många med olika diagnoser som klarar av att ta hand om djur blir djuren oerhört värdefulla och  man blir mer benägen om att ge dem ett så bra liv som möjligt. Mina tjejer är mina bästa vänner och de som får mig att fortsätta kämpa så jag älskar dem något oerhört och vill ge dem allt.

Huruvida man är lämplig djurägare eller inte sitter då inte i diagnoser (eller brist på samma), det är min enkla uppfattning. Med eller utan funktionshinder kan man vara en usel djurägare eller en helt fantastisk sådan, det beror på helt andra saker :)

Djur är läkande för människan.

Känner rätt många som har djur och med ett eller annat problem men inte så många med ordentliga funktionshinder dock.

Så länge inte djuren far illa på något vis så tycker jag djur gör väldigt mycket för människan. Lindrar deppression och ensamhet jättebra, blir alltid så rörd när jag ser servicehundar på äldreboenden och sjukhus. Finns hemlösa som tar mycket bra hand om sitt djur (ofta hundar).

Men så länge man tar till dumma ursäkter som 'jag hade migrän och ryggskott imorse och kunde inte komma upp och städa burar' då ska man kanske inte ha 40-talet burar heller (och kanske inte skriva om det på Facebook…)