I början av sommaren insåg jag att det var något i mitt liv som saknades. En råtta skulle göra mitt liv perfekt och underbart.

Lurade med mamma till köpcentret och smög iväg för köpa min lilla bebis, men kom hem utan en eftersom råttan dom hade innan var aggressiv och skygg.

Samma kväll får jag veta att min brors råttor är till salu och köper dom genast för två hundra kronor, helt ny bur som han köpte veckan innan.

Jag förälskade mig genast i sötnosarna och döpte dom till Coco och chanel. Redan samma kväll insåg jag att jag tagit mig på ett omöjligt uppdrag eftersom dom attackerade så fort man ens nämnade sig buren, och när jag la in deras mat slutade det med blodiga händer.

Veckorna gick, ännu mer blod blev slilt från dessa hemska små skapelser, jag hatade dom och kände mig så hemsk och misslyckad som inte kunde få deras förtroende. Jag, jag som lyckas ta hand om stökiga barn, problemhundar och hemska hästar som hatar människor.

Jag kunde inte ens få två stycken råttor för tvåhundra kronor tama.

Sen en dag såg jag min kusin när hon skulle ta fram en av sina chinchillor att hon hade tagit på sig en tjock vante för slippa bli biten.

Några dagar senare traskade jag iväg och köpte ett par röda trädgårshandskar och lite hundkex och satte mig vid buren.

Det gick inte framåt alls, dom fortsatte bitas och så, men kände mig lättad eftersom jag började kunna städa deras bur utan behöva plåstra om mina händer.

Sen en dag händer det otänkbara när jag setat och pratat med dom en stund. Öppnade buren och stack fram handen.

Då klättrade Chanel ut på min arm..satte sig på min axel. Känslan var underbar och efteråt sprang jag ut i köket och grät av lycka och berättade stolt vad som hade hänt.

Jag hade gett upp om dessa råttor, jag var nära att hitta ett nytt hem åt dom.

Idag är Chanel världens mammagris och kommer ut i min famn flera gånger om dagen, hon sitter gärna på min axel och mitt huvud. Gnager ner mina naglar och tvättar och pussar mig. Sen när hon ser att jag äter något sätter hon sig och väntar på få en smakbit. Är så kul att se när hon tar en bit mat och hoppar ner i buren och sen klättrar upp igen för hämta mer. Och så fort jag kommer in i rummet väntar hon på att få komma ut och jaga hundarna i min säng.

Coco däremot är inte alls så, hon är skygg men ändå okej med mig och vågar hämta mat ur min hand.. 

Jag är så jävla (ursäkta att jag svär) stolt över att jag lyckats med råttorna! Och det har gett mig ork att bli frisk från min psykiska ohälsa eftersom det fått mig inse att INGET, INGET är omöjligt.Till er alla där ute, råttorna som jag tidigare kallade satans skapelse är riktiga små änglar, guds finaste skapelse.

(ursäkta lång text och suddig bild, ville bara dela med mig av denna historia för er, eftersom jag haft sånt problem med dom och nu har en underbar liten trogen vän, känns så sjukt underbart att jag verkligen lyckades med något för en gångs skull blir nästan tårögd bara jag tänker på det..och blir lycklig bara av att se dessa vackra skapelser.)

Det vackraste jag vet är när Chanel klättrar runt i mitt ruffsiga hår och slickar på mina öron.

tusen tack till er som tog er tid att läsa detta.❤️