Känner sig som världens sämsta matte
Jag känner mig som världens sämsta matte just nu… Jag klandrar mig själv för Mörkers död fast att jag vet att det inte gick att göra något mer.. Jag känner mig klappkass när jag ser hur ensam och ledsen Dix är..
Tillbringar så mycekt tid jag bara kan med henne när jag är hemma och när jag är i skolan går jag omkring och funderar på vad hon gör och om hon känner sig ensam… Vi myser mest i tjocktröjan tillsammans eller är inne i badrummet och motionerar på golvet.
Även fast jag på måndag ska iväg till Wintermynta och kolla på ett sällskap till henne så känner jag att jag inte gör tillräckligt… jag känner mig inte tillräcklig och jag känner mig elak..Jag känner att mina fina råttor inte förtjänar det här :/
Någon mer än jag som känner såhär vid sånna här tillfällen?
#2 det är hemskt att se sina djur må dåligt…
Ja det är ju det som är så bra, får hon sällskap så blir hon nog sitt gamla jag igen!
Ja absolut känner jag så…för 2 månader sen kom mammas katt in och gick upp och la sig…han brukar ALLTID skrika när han kommer in för då skulle det va mat. Denna dagen gjorde han det inte utan gick raka vgen upp. jag reagerade inte mer på det, förens på kvällen då brorsan kommer ner i panik och säger att nått är fel på Truls (katten). Vi sprang upp och kollade och såg att han inte kunde stötta på bakbenet och skrek vid minsta rörelse. Det blev ilfart in till veterinären där det konstaterades att han hade blivit påkörd. Bakbenet va krossat hela vägen från höften och neråt, och allt i buken va trasigt. Avlivning va tyvärr enda utvägen för vår älskade katt…än idag ångrar vi här hemma massor…varför kollade vi honom inte när han inte mjauade efter mat? Varför kollade vi inte varför han sov så länge? Varför reaerade vi inte på att hundarna undvek honom och va extra försiktiga? Tyvärr mycket man tänker på i efterhand…
Sitter även med den hemska känslan i magen just nu. Jag har en hamsterbur uppe på ett skåp, och därifrån hade idag hamstern lyckats rymt genom att på nått sätt klättra upp på hjulet, och ut genom taket. (något jag trodde var omöjligt) Vi lyckades hitta honom, men han går lite snett/haltigt. Veterinären är stängd över helgen och jag har ingen mer i närheten så här sitter jag just nu och försöker besluta om han ska avlivas eller ej…han är förövrigt pigg, äter, dricker och visar inga som helst tecken på smärta, men fatta vilken ångest jag kommer ha om jag beslutar att han klarar sig, för att det sen ska visas att han har jätteont! Så nu sitter jag och håller koll på honom och verkligen ser hur han beter sig…håller alla tummar för att min gammelgubbe klarar sig <3
Men till din situation: Jag tycker du gör allt du kan! Tycker absolut inte du ska känna dig otillräcklig, utan du verkar vara en supermatte! Hoppas ni hittar nya kompisar :) <3
#3 Nej usch vad jobbigt för er… ja det är lätt att vara efterklok tyvärr :/ men han hade det bra hos er och han har inte ont längre, precis som Mörker så det är ju bra, men dem kommer ju för alltid vara saknad och älskad av oss! Jag håller tummarna för din kille!
Tack så hemskt mycket! Betyder mycket! Ja det gör jag med <3
Jodå, nog har jag också haft dåligt samvete& mått dåligt över mejsjälv då det kommer till råttorna..
Tror det lätt kan bli så när man är ledsen för att någon är sjuk el har dött.. Man känner sej nedstämd& så kommer tvivlet. Det är liksom att hjärnan letar en förklaring till varför man inte mår bra& konstruerar anledningar i efterhand.
Man kanske vet att man gjort sitt bästa utefter vad man visste då man gjorde det, men får man sen ny info, då man förstår, -el kanske bara undrar om, -man skulle gjort annorlunda, så känns det inte alls roligt.
Mina två första råttor hade infektion i örat& jag behandlade dem med långa antibiotikakurer. Hade jag vetat att det inte skulle hjälpa hade jag inte låtit dem leva& må dåligt såpass länge.
Bådas avlivningar gick fel, då veterinären inte sövde dem innan avlivningsvätskan injicerades, så det gjorde ont& de krampade& pep. Det känns fortf lite jobbigt då jag tänker på det.
En av mina råttor började bita några av de andra råttorna. Jag väntade för länge med att separera dem, så främst en av råttorna fick flera sår& blev misstänksam mot andra råttor. Inge bra. :-(
Så satt jag där tillslut med två hanar som inte kunde umgås, varken med varandra el andra råttor. (Ena av dem, -han som inte bet, hade dessutom återkommande infektion, som behandlades, så då var det ju inte läge att ens försöka introducera några nya till honom.) Två ensamråttor.. Hur stor sannolikhet är det?! Vågade knappt säga det till någon då jag tänkte att kanske folk inte skulle tro mej, om jag förklarade läget. De var inte missnöjda med livet, utan var glada& aktiva, men jag kände mej väldigt otillräcklig. Fast jag inte kunde göra på ngt annat sätt fanns ju ändå känslan av att jag gjorde fel.
Vi har alla gjort saker som man kunde ha gjort annorlunda om man vetat vad som skulle hända efteråt, men man lär sej av allt som händer.
När man har dendär jobbiga känslan av tvivel& dåligt samvete får man påminna sej om att det faktiskt bara är en känsla, -& känslor stämmer inte alltid överens med hur det faktiskt är. Tänk på att du vet att du alltid gör ditt bästa& tänk på vilka värdefulla lärdomar du har med dej att använda till dina nuvarande& framtida råttor.
Kram.
Starta ny diskussion