Min nära familj (föräldrar o syskon) har ingenting emot det.

Mormor är lite avvaktande men det är förståligt så som de på den tiden växte upp. De hade ju gigantiska brunråttor som förstörde djurfoder osv. Men hon är inte anti utan mer obehagligt fachinerad ungefär. Morfar är svår att läsa så jag kan inte säga något från hans sida.

Min moster däremot vill jag porta från huset för hon är så otroligt oförskämd och pratar bakom min rygg (till mamma iof) om djuren osv. Avskyr den kvinnan, usch.

Vissa bekanta är inte så förtjusta medan andra är storförtjusta och i övrigt så har jag mest bara vänner som äger djur själva så de säger varken bu eller bä.

Familj och släkt (både min och min pojkväns) är övervägande positiva, speciellt alla barnen i släkten verkligen älskar mina råttor. Men barn är ju mer öppna i sinnet än inbitna vuxna. De äldre (mor- och farföräldrar)är däremot lite negativa till dem, men det är för att de är gamla lantbrukare och ser råttor som skadedjur, vilket jag definitivt förstår för jag delar den uppfattningen när det gäller vilda råttor. De brukar mjukna lite efter att jag ger dem lite medhåll;) De i medelåldern är lite skeptiska de också, men ändå nyfikna. Skräckblandad förtjusning skulle jag tro. Men alla hittills har gett dem en chans iaf, och många har blivit charmade av dem.

Alla mina vänner förutom en älskar råttorna, den som inte gillar dem försöker jag inte tvinga på råttorna heller. De får såklart tycka vad de vill, och de ska våga vara hemma hos mig utan att behöva vara rädd för att jag ska ta ut råttorna liksom.

Arbetskollegor gör alltid stora ögon när jag berättar att jag har råttor, vissa bli nyfikna och frågar massor medans vissa verkar avfärda mig som the crazy ratchick, typ:P Men jag brukar försöka ge även de skeptiska lite fakta och de brukar få lite förståelse till sist:) Den avskyn mot råttor man möter bygger ju mest på fördomar, lite fakta på det och man skapar förståelse istället:)

Jag har inte så många vänner men min närmsta vän är stormförtjust och blev helt till sig när jag fick ta med de till skolan. Mamma tycker de är fascinerande och pappa säger varken bu eller bä, samma med bröderna.

Min mamma är såld på dem, resten av familjen är nyfikna och tycker inte illa om det. Många kompisar tycker dock inte dem är lika trevliga, förutom en som har egna råttor :)

Mamma frågor hela tiden hur många jag har kvar och om dom inte dött än. Hon avskyr dom men det är baserat på rädsla (fobi)
Pappa har slutat frågat. Min sambon tycker dom är jobbiga, tar mycket tid och gör mig sjuk (är allergisk). Min arbetskamrater är väldigt fascinerade och väldigt nyfikna och fått sett bilder.
Mina vänner är överlag förtjusta i råttor och dom få som inte har själva tycker inte om dom. Men dom håller ofta sina åsikter för sig själva eller så har dom berättat varför och i alla fallen är det rädsla som gör det.

Bor med min mamma, och hon hatar dem. Hon tycker att det är ohyra och digerdöden, och när jag kommer ner till henne med dom på axlarna säger hon direkt "USCH ta bort dom äckliga djuren…" Om man bara kunde Banka vett i vissa :D De flesta jag känner kallar mina råttor för "ohyra"… Trevligt.

Min släkt är väldigt nyfikna och frågar alltid hur de mår, hur många jag har kvar osv. Mina studievänner är det blandade reaktioner från. Brukar inte skylta med att jag har råttor, men varje gång någon är positiv till de så får jag alltid en skön känsla i hjärtat. Dock kommer de elaka kommentarerna också.

Men den finaste kommentaren jag har fått EVER om mina råttor är nog den som gick såhär:

Hen: "Kanske inte har sagt det men du är riktigt duktig och tar hand om dom ordentligt"

Jag: "Tack! Är du förvånad eller positivt överraskad?"

Hen: "Positivt överraskad. Det är inte många som tar hand om den typen av husdjur med den omsorg som du gör."

Detta gjorde att mitt hjärta smälte lite.

Nu har jag inga råttor men jag har pratat om det med släktingarna, familjen och vännerna lite.

**Släktingar
**Farmor tycker jätteilla om råttor, hon berättar jämt historier om att råttor kan äta upp en människa och jag kommer att ångra mig, för jag kommer inte att klara av de elaka råttorna. Det fick mig att skratta 😃
Mormor har en fobi för råttor och det respekterar jag henne för. Morfar är jätteintresserad och frågar jämt när jag ska få råttor!

**Familjen
**Mamma tycker om råttor och säger jämt att de ska ha en jättestor bur eller vara lösa, ''Råttor är ingen burdjur!'' är hennes motto haha. Dock är jag väldigt glad att jag har en råttglad mamma för det kan hjälpa mig mycket :)
Pappa bryr sig inte så mycket, men han hjälper gärna med att köpa tillbehör osv när det behövs.
Lillsyster är jättegalen och vill jämt hålla i dem 😊

Mina vänner
En del tycker de är jätteäckliga och en del tycker de är jätteroliga.

Min familj gillar inte råttor överlag, och farsan rynkar lite på näsan när jag pratar om dom, haha. Men han har medgivit att de är söta och har inte LÄNGRE några problem med att jag har dom, han brukar även fråga hur det går med dom, och när jag har motgångar (har haft rätt mkt skit ett tag nu) har jag ringt honom och så har han fått mig att få upp gnistan och fortsätta med råttorna, trots att han innerst inte kanske inte vill att jag har dom, haha. Jag bor ju själv så han slipper ju att träffa dom varje dag dessutom. När jag bodde hemma var det inte tal om att skaffa några råttor. ;)

Morföräldrarna är emot dom, men säger det inte rakt ut - längre. Men pikar ofta att "jag har ju katterna" och att "jag borde kanske skaffa mig en hund" och på så sätt inte kunna ha råttorna kvar (kostnadsfråga). Men de har helt enkelt fått leva med att jag valt mina djur och de har nog förstått att de inte kan få mig att ändra mig.

Mina vänner, riktiga djurvänner, har inget emot dem alls och är ofta med på råttfika och kan sitta råttvakt de gånger jag inte är hemma.

Det har varit väldigt negativt dock, har tyvärr sagt upp kontakten med ett antal personer ur släkten för att de inte kan acceptera mitt val av djur, synd men inget jag lider av märkvärt faktiskt. 

Hade en kurator-kontakt för ett par år sedan, vilken var väldigt fascinerad av mina råttor och fick mig till och med att ta med en av dom till ett samtal. x)

#2 Haha, jag känner igen de där med the crazy ratchick… Så är det hos typ alla mina jobbarkompisar, men några där är fascinerade och frågar hur de mår och sånt ibland! 
Min farmor älskar mina råttor! Hon är största djurvännen!
Min mor var livrädd tills hon träffade sin första tamråtta och nu tycker hon att de är ganska söta! En gång sa hon att hon tycker det är så tråkigt att hon inte vågar ta upp dem själv… Haha! Men hon ger de mat och sådär ibland!
Min far tycker väl de är söta, men är inte särskilt intresserad.
De flesta av mina vänner älskar mina flickor, flera har funderingar på att skaffa egna. Har några som är lite rädda, men samtidigt fascinerade!
Jag har träffat på väldigt få som rent ut är elaka eller otrevliga angående råttorna. Den enda jag kommer på var när vår granne fick syn på Sookie när hon satt på min axel, och sprang därifrån…

min pojkvän tycker att dom är vidriga , lika så mamma o pappa
men pojkvännen försöker att acceptera dom iaf för min skull ;)

vissa av vännerna älskar dom o vill ha dom, andra är rädda för dom haha^^

en av mina syskon har tre egna så hon gillar råttor :)

Släkt

Många har inte träffat mina råttor än i släkten… (Bor långt bort) Men min mormor är faktiskt fascinerad och vill gärna hålla på med råttorna då hon hade möss när hon var liten C:

Föräldrar

Min pappa tycker faktiskt råttorna är roliga att hålla på med och matar dom gärna och leker med dom. Men mamma gillar dom inte alls och kan skrika om råttan kryper upp på henne :c

Min familj är ganska neutrala, kan hälsa på dem om jag har någon på axeln eller så, men pysslar ogärna med dem själva. Min lillasyster en helt annan historia, bara 7år och är helt förälskad och fascinerad av dem och ställer mer än gärna upp som råttvakt! Min släkt är också helt okej med dem, vi träffas inte så ofta. Min mormor tyckte först att speciellt deras svansar var obehagliga men frågade senare om hon fick klappa, nu när vi träffas brukar hon fråga hur de mår och jag får ta med dem till henne om jag vill :) Alla mina kompisar är djurvänner så det har aldrig varit något problem, några funderar till och med på att skaffa råttor i framtiden. Jag har faktiskt inte träffat på någon som uttryckt sig elakt om att jag har råttor än :)

Min familj älskar dem! Min yngsta syster vill hela tiden vara där o peta och hålla i o pyssla med dem, mamma tycker dem är mysig o håller gärna i dem och sådär, pappa är väll lite tillbakadragen så men tycker inge illa om dem alls min äldsta lillasyster tycker också om dem mycket men inte så att hon hela tiden ska hålla på o peta på dem och sånt.

De flesta av mina kompisar gillar dem o är nyfiken, någon backar undan men ingen har sagt något elakt eller oförskämt! De flesta i släkten gillar dem, dem som inte gör det för det iaf med respekt mot mig o djuren, säger inge elakt och kan väll slå ett getöga på dem ibland =)

Hos mig är det lite blandat, men de flesta älskar dem eller är nyfikna. Vissa tvekar i början, men när de väl har träffat råttorna så ger de med sig och erkänner att de är helt underbara djur. 

Familjen är helt med mig iallafall. De går in i mitt rum flera gånger om dagen bara för att prata lite med råttorna. Samma sak på kvällarna, ingen i min familj går och lägger sig utan att ha sagt godnatt till dem. Mina flickor är en del av familjen helt enkelt, enligt alla i min familj, inte bara mig. :)

Några i släkten kan dock vara lite irriterande ibland. De är nyfikna på råttorna, men kan ändå sitta o förolämpa dem och mig vid middagsbordet. Tex prata om att man kan äta dem till middag om det skulle bli kris, för att sen komma på att det inte alls är mycket kött på råttor. (Detta sa en person för något år sen)  Man ba eh. Akta så att jag inte steker dig istället, din vidriga människa…

Min älskade fästman är fullkomligt löjligt skräckslagen när det kommer till råttor.
Det spelar ingen roll hur mycket jag lirkar och motbevisar, han vill fortfarande inte ens röra dem.

Min pappa försöker dölja sin förtjusning och låtsas att han är likgiltig, men ibland när jag varit ute och rökt sitter han där med råttorna famnen framför teven när jag kommer in. 😃

Min familj har nån slags skräckblandad förtjusning. Bor inte hemma så de träffar inte totten så ofta men mamma och pappa har börjat kalla de för barnbarn, hehe. Mamma är lite små rädd för dem och tycker att svansen är läskig(så klart) och har ännu inte hållt i dem men frågar alltid hur de mår när hon ringer och blev helt galet förtjust när lilla mymel klättrade runt i julgranen förra julen och fotade och visade för alla kollegor :D pappa har haft de klättrande på sig, vilket han tyckte var ganska läskigt men blev helt till sig när han började klappa på eila och hon satt kvar och tyckte det var skönt!( har haft hamster som liten och de är ju inte så reaktiva på människor precis). Syskonen älskar dem :) Familjen brukar alltid skryta lite om totten när det kommer folk med barn på besök och tycker att vi ska gå upp och visa totten för dem. Det första min syster gjorde när hon träffade totten var att försiktigt ta tag i svanstippen på plyrp och ta ett foto för att kunna bevisa att hon hållt i en råttavans, haha! :)