Min faster hade en ensamråtta och hon hade det bra som ensam och kunde inte gå ihop med någon annan. Min faster var med henne hela tiden när hon kunde. Råttan blev 2 år och blev avlivad då hon fick en järnsjukdom.

Hur har era erfarenheter av ensamråttor varit?
Hu. Jag har inga positiva erfarenheter av att ha ensam råtta, däremot så älskade jag råttan. Jag tog på mig en omplaceringshane som blev omplacerad när han försökte döda alfaråttan hos den förra ägaren. Då han blev deppig och ensam av flytten så fixade jag honom bebisar på prov. Han var jättesnäll mot människor och de unga råttorna, men så snart de blev tonåringar blev han tokstressad och dominant igen, och fick flytta till en egen bur. Eftersom jag inte kunde hålla honom bebisar hela livet ut så fick han vara ensamråtta. Och han var rätt nöjd med det under de 8 månaderna han levde ensam som gubbe. Men jag oroade mig konstant över honom och mådde jättedåligt över att han var ensam, så jag skulle nog inte vilja ha en ensam råtta någonsin igen.

Har de mått bra psykiskt eller känt sig ensamma?
Han var stencool, alltid läget under kontroll. Nöjd med det mesta. Speciellt om det fanns mat. Jag tror mycket väl att han kan ha känt sig ensam ibland, det var som sagt min största orosmoln att han skulle bli deprimerad, men han åt, tvättade sig och sysselsatte sig, så det var inte så mycket mer jag kunde göra. Han såg fortfarande tillräckligt lycklig ut för att jag inte ens skulle tänka på att ta bort honom. (Och jag smög på honom ofta, för att han inte skulle feja det. Såhär i efterhand känns det lite töntigt.)

Vad har ni gjort för att öka deras livskvalitét?
Jag brukade laga mat eller diska med honom lös i köket, titta på tv med honom, ha han i knät när jag satt vid datorn etc. Han gillade aldrig att sitta på axlar, utan skulle alltid ned. Å andra sidan var han lite för stor för mina axlar. Som tur var så var han en bäddare av stora mått, så det var bara att lägga en filt över buren inför natten, så hade han att göra medan man sov. I stort sett all sysselsättning jag kunde komma på. Och så busade jag en del med honom i buren också.

Ja, jag satt även och borstade honom med en tandborste under hans ålderdom. Han blev bakbenssvag och nådde inte rumpan själv pga övervikt, så jag tog på mig att putsa bort fetterna och orenheterna. Först tyckte han jag var dum i huvudet och skulle döda tandborsten, men sedan insåg han att det var ganska najs.

Jag har bara haft en ensamråtta, och efter allt vad jag såg så trivdes han väldigt bra med livet ändå.

Han fungerade bra i flocken till efter tonårstiden, då slog han om och försökte ha ihjäl andra råttor om han kom åt. Så han fick bli ensam resten av livet. Han kunde visserligen vara uträknade elak mot människor och få plötsliga och oprovocerade anfall av att bita sitt hårdaste i näsan och läppen, men utöver det så kunde han även vara världens gosigaste.

Påhittig, nyfiken och framåt, ploppade ofta med ögonen och visade inga som helst tecken på att må dåligt av att vara ensam.

Han klarade av att vara utomhus med mig på promenader, älskade att ligga i soffan och slappa när jag tittade på TV, och hittade själv på en väldans massa bus som han sysselsatte sig med. Han var en mästertjuv.

Fungerar en råtta inte med andra så skulle jag aldrig avliva av den orsaken. Om man själv har möjligheten att låta honom/henne springa fritt långa stunder om dagen och pysslar om råttan varje dag så kan de leva ett fullgott liv ändå, de har ju trots allt "själva valt bort andra råttor"…kanske inte ett medvetet beslut, men i vilket fall.

Sedan hon blev ensam har hon sovit på min mage flera timmar varje kväll. Hon gör det nu, hehe. Drömmer gör hon också och rycker. :)
Hoppas att min värme, puls, andning o.s.v. på något sätt ger henne den närhet hon behöver.

#5 Jag skulle inte oroa  mig en dag om hon är så gosig! 🙂

#6 Okej tack så mycket för ditt lugnande svar!
Hon kryper in under tröjan och sover mitt på min mage medans jag sitter med datorn haha. :)