Igår när jag hade ett par av råttorna ute på balkongen för lite mys och fotografering, så fick James plötsligt för sig att hoppa från bordet till balkongräcket, han hoppade alldeles för långt, missade räcket och flög som en projektil ur från balkongen. Jag bor en våning upp, så det är lite över 4,5 m från balkongräcket och ned till marken. (Ja, jag tog mig tid att mäta efteråt…) Jag höll på att dyka efter honom, men allt gick så snabbt. Jag tittade ned i någon hundradels sekund, jag springer som en dåre ned i trapphuset och vidare till lägenhetshusets baksida där balkongerna är. Jag ser honom inte. Jag kollar under de nedre grannarnas balkong som hänger ca 50 cm ovanför marken, och där ligger han under ett par gamla löv, livrädd.

Jag krypet in dit och kan inte riktigt nå honom, så jag väntar och ser om han vill komma till mig. Till slut kröp han nära mig så jag kunde ta upp honom och hålla honom mot mitt bröst. Jag var fruktansvärt glad över att han överhuvudtaget levde, men visste att han inte kunde ha klarat det där fallet utan att få invärtes skador.

Jag kände igenom honom, och jag fann inga brutna ben, han verkade inte ha ont och alla tänderna satt som de skulle. Men jag var fortfarande medveten om att han troligen han en eller flera inre blödningar. Jag bestämde mig för att sätta in honom till sin flock för att minsta stressen, och så förberedde jag mig på att få fara till Djurkliniken för akut avlivning vilken sekund som helst.

Timmarna gick, och James åt och drack som han skulle. Han la sig och sov med kompisarna och han gjorde sina behov som inte heller visade tecken på någon blödning.

Jag kollade till honom var och varannan minut sedan olyckan skedde tills dess att jag gick och la mig. Jag sov oroligt, klev upp mitt i natten för att se så att han andades.

Nu har det gått 28 timmar sedan fallet, och James är precis som han var innan olyckan. Lika social, lika mysig och precis lika matglad som alltid annars.

Jag hann tänka många tankar igår när jag trodde att jag skulle mista min James. Det enda jag kunde känna minsta optimism för var att han är blivande pappa sedan ett par dagar tillbaka, att jag på så vis i alla fall inte gick miste om honom helt och hållet.

Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är att James fick stanna kvar här på jorden tillsammans med mig och flocken. Hans kullnamn är Amazing Blue Bolt, och amazing är han ju verkligen - på alla sätt och vis.