Jag har haft rätt många omplaceringsråttor och ett par småttisar. Den sista bebisen lyckades jag ge tillbaka till uppfödaren då hon nu är ett och halvt men fått cancer. Hon blev ensam kvar efter att alla gått men får ett bra sista hem med en ny kompis, och jag slipper se även henne dö. Jag hade tänkt att jag inte ska ha fler då det har varit rätt dyrt att avlusa ( dom hade egna husdjur i pälsen när jag fick dom och smittade mina andra hi hi) och veterinärskostnader när jag fått mina underbara så sent i deras liv. Och då har jag ändå köpt dom, samt att som max har jag haft fem samtidigt. Dom springer ute mycket hos mig och käkat både säng och kablar. Dom hamstrade mat i min sons säng, allt dom fick som var gott sprang dom in med där. pellets är blä. ärtor och vår mat var ju drömmen. Nu har jag renoverat och verkligen bestämt mig att inte ha fler. Men alla mina råttor har haft en så egen stark personlighet, varenda en. Bumlen som alltid krafsade med tassarna i kors och ville bli hållen. Hon luktade rök när vi fick henne och det gick aldrig ur. Tjock var hon, jättegullig. Hon blev av med lite hos oss när hon fick röra på sig men hennes tumörer blev större. Samtidigt tog vi Wigga. Jag tror inte att de var ihopsatta sedan innan, tjejen som förmedlade visste inte. Wigga var tjock först men så fort hon kom till oss blev hon en ål. Hon slingrade sig när man tog henne och ville inte bli hållen. Hon är den enda som slängt sig ut från axeln, buren, eller allt som var högt. Hon ålade ut ur buren så fort hon kunde. Men hon sprang alltid till mig när jag trampade runt i köket. Varje steg jag tog behövde jag akta. Då tog jag upp henne för att gosa och hon slängde dig ner igen för att springa runt mig. Jag var rädd att hon skulle slå sig men hon verkade aldrig göra det. Den första vi hade var Bon Bon. Det är synd att de lever så kort tid. Hon var jättegammal när vi fick henne men hennes ögon strålade kärlek.