En sorgens dag här hemma i råtthuset.
Jag blev helt chockad när jag tog ut råttorna i dag och Milea hade magrat jätte mycket och bukandades. Det märktes att hon var väldigt medtagen och inte riktigt sig själv. Igår när jag kelade med dem var hon precis som vanligt, ingen viktnedgång och inget konstigt med andningen.

För ett tag sedan hade Milea problem med rossel som behandlades och blev bättre. Men förodligen var det det som spökade och kom tillbaka. Det som chockade mig var hur fort det gick. Jag ringde i panik till vett och frågade hur jag skulle göra. De sa att de hade slut på tider idag men att vi kunde vänta till imorgon eller komma in för avlivning. Jag som aldrig suttit i sittsen för ringer till en god vän som säger att det förmodligen är avlivning som gäller och att lungorna tagit för mycket stryk. Ringer tillbaka till vetten och så åker vi.

Milea är jätte lugn hela bilfärden och sitter stilla i filten och låter sig klappas, somnar till och med till. Hon har alltid varit en mystant men aldrig sådär att hon velat sitta stilla och bli klappad länge, länge, utan mest en liten  stund för att sedan springa iväg och kolla in läget. Nu satt hon bara still hela resan, var bara lite intresserad av omgivningen när vi gick ut ur bilen.

Det var mycket på gång hos vetten så vi fick sitta och vänta en stund på att någon skulle bli ledig. Hon var så snäll hela vägen och satt till och med och knastrade med oss där i väntrummet när vi kelade med henne. Fina gumman.

Väl hos vett lyssnade han först på henne men höll med oss om att det var bäst för henne med avlivning. Hon fick en spruta med lite sömnmedel i nacken. Det tyckte hon inte riktigt om och kröp upp i famnen på mig och la sig under hakan. Där fick hon ligga tills hon somnade. Både jag och sambon klappade och höll henne och grät om vartannat. Hon somnade fort och sedan kom vet in och gav en spruta i magen. Då var hon ju helt borta och reagerade inte alls på den. Det tog ganska lång tid men tillslut somnade hon in för gott. Vi lämnade henne där med filten vi tog med in. Kändes inte okej att ta med den hem igen.

Känns tomt här hemma utan henne. Alltid hon som var först fram när man kom till buren och alltid hon som ville ut först. Fina Mamman. Är tacksam för den tid vi fick tillsammans och är glad att du inte behövde vänta längre.
</3