Det är alltid jag som stannar uppe på grund av sorgen i mitt bröst
Det är som om du inte hör min sorgsna röst,
Allting är väldigt tungt och jag vet inte om jag orkar mer, känns som om jag endast kan titta ner.
Det finns stunder jag bara vill stanna upp i , och önska att allt vore som jag trott.
Men verkligheten kryper in i min märg som en ondskefull viskning i min själ.
Önskar att även jag kunde känna solens värme , men det ligger en tung tjock dimma över som inte vill gå bort. Ibland önskar jag att jag vore av en annan sort.
Varför gå den enkla vägen i livet, utan allting som man i slutändan förlorar?
Säg mig varför ska mitt hjärta längta bort?
Varför leva utan dig vid min sida?
Jag kan inte somna när mina tårar faller ner, Men du vet inte, för det är inget du ser.
Om vår kärlek kunde återspeglas i det sötaste par, skulle det vara vad vi har?
Jag vet att tomheten kommer när du går,
Snart kommer jag inte orka mer, och sluter om ett skal som gör att det inte längre är mig du ser.
I universums yttersta kant vi sedan kommer att åter ses, Och om du inte hör mig kommer jag skrika mig hes.
Jag hoppas att vi båda läggs till ro, så jag kan hålla din hand i min, Så att vi tillsammans kan färdas över den bro som tar oss till den andra plats.
Det finns saker i mitt bröst som är så tunga att bära och som jag inte talar om,
Jag önskar att du en dag kunde få veta de.
Kommer det explodera i mitt bröst, när jag hör den minsta lilla varma röst?
Den bördan jag bär är tung, det är den som i mig är kung.
Var finns mitt jag?
Jag önskar att de jag älskar kunde må bra, då kunde jag vandrat vidare med ett leende på mina läppar, men jag skulle gömma den tår som kommer när jag går.