# Avla och behålla själv? Author: MoaL Hej allesammans! Jag vet att det blir ett sjutusans hallå när en privatperson tar en kull - särskilt om det handlar om råttor som inte är helt perfekta. Detta motstånd handlar förstås om att det finns tillräckligt många dåliga råttor o s v, o s v. För att inte tala om att de flesta råttorna sällan får perfekta hem. Min fråga är dock denna: Hur ställer ni er till att en person tar en kull råttungar och behåller hela kullen själv. De säljs inte, bor inte dåligt och får det de behöver, och så länge de inte är aggressiva eller totala nervvrak så kommer de att få leva fullvärdiga liv tills den dag de dör eller måste avlivas. Tycker ni ändå att det är fel att ta denna kull? Tacksam för svar och åsikter. :) ## Comment 1 Author: Love- Det är nästa omöjligt att behålla en hel kullsjälv med tanke på att det kan bli upp till 15  sedan + dem man redan har. och har man då verkligen all tid och plats som kräfs för det ## Comment 2 Author: wintermynta Jag tycker inte det är fel om man har tid. En kull kan ju vara liten också. Sen tycker jag att visst kan privatpersoner ta kull om man gör det med en mer erfaren avlare. Seriös "uppfödare" behövs det mera av. ## Comment 3 Author: [Borttaget] Jag har gjort så genom åren, och med den kunskapen jag har idag så inser jag att även om råttorna fick bra liv hemma hos mig, med flock och bra vård, så var de i flera fall individer som kanske mått bäst av att inte finnas alls (rosselproblem i ung ålder, hårlöshet, stresskänsliga mm). Sen är jag av den bestämda åsikten att det är oslagbart härligt att föda upp och följa sina råttor hela livet- man får en speciell kontakt med sina egna ungar. Men det berättigar ändå inte "buskavel" vilket det oftast rör sig om i liknande fall. Om aveln bedrivs av kunniga människor (vilket man kan vara även som privatperson;)) så tycker jag inte det är fel. Problemet är att det finns så många som tycker att de kan, men som uppvisar stora brister både kunnskapsmässigt och etiskt. Det finns många som kallar sig uppfödare här i landet som jag ALDRIG skulle köpa råttor av, för det är inte annat än buskavel utan kunskap och eftertanke. Det är alltså inte frågan huruvida man är privatperson eller inte som avgör om en kull är "bra" eller ej. Det är kunskapen bakom beslutet att ta fram kullen, samt avelsmaterialet som avgör om det är "ok" eller inte. Iallafall för mig. /Aremea som inte ångrar några råttor, men inte råder andra att göra som jag gjorde. ## Comment 4 Author: [Borttaget] jag tycker att det är helt ok om man har grundkunskaper om vad det är för individer som bör och inte bör sättas ihop. och tillräckligt påläst för att veta hur en familj/dräktig hona ska tas om hand om. Är man beredd på att ha 16 nya råttor i flera år så får väl denne person ha det om han vill. ## Comment 5 Author: Falurven Nog går det om man har tid och pengar till så mycket råttor. Fast att någon har all den tiden tvivlar jag på :D Skulle vara om man var typ pensionär, sjukskriven eller nått xD Men så kunde det vara en liten kull då ^^ ## Comment 6 Author: allobosia Om dom har det bra så är det ju inget jag bryr mig om alls.. Det är ju den personens val och inget jag har rätt att lägga mig i heller.. :P ## Comment 7 Author: Thirre Om den privata uppfödaren har ett dugligt hem att erbjuda de små rosa korvarna ser jag inte något fel i att ta en kull för sin egen skull. I begreppet dugligt hem menar jag kunskap, tid. engagemang och plats. Om kullen har föräldrar som har en mer eller mindre anonym bakgrund men att råttorna är bra och har en speciell plats i sitt hjärta ser jag inget fel i att avla på dem om man är beredd på att ta hand om alla själv. Det har funnits flera råttor som jag har velat haft avkomma från men min kunskap och erfarenhet av bakomliggande släktingar har gjort att jag har fått stå över avel på dessa då det inte har varit tillfredsställande och har inte kunnat ta hand om all avkomma eftersom jag har andra råttor som behöver omvårdnad och uppmärksamhet. Jag har stött på flera råttor som kommit från privata uppfödare och de har inte haft några fel. När jag får folk som ringer mig och frågar efter ungar brukar jag oftast hänvisa vidare pga den lilla uppfödning jag bedriver och har då tipsat om folk som föder upp utan att vara registrerade i Srs. Som sagt, om man är medveten om vad man gör och vilka påföljderna blir ser jag inget fel i att ta kullar på sina älsklingar. Det kan faktiskt bli så att det fås fram djur som senare kan ingå i befintliga linjer. ## Comment 8 Author: Sweetheartno1 Nej det är inte fel ! ![Glad](http://rattor.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 9 Author: hus-musen om en privatperson tar kullen och behåller alla sj så finns de väl inget att säga om det alls. ## Comment 10 Author: MoaL **Det här blir en lång historia, jag ber om ursäkt. **För tre veckor och två dagar sedan fick jag en kull på tio småttingar här hemma. Föräldrarna är inte helt perfekta, för att inte tala om att hanen är alldeles för ung. Han är visserligen världens goaste gullegris som kan ligga och sova i famnen i timmar, men han är liiite för dominant för att jag ska vara helt överlycklig. Inte väldigt dominant, men litegrann och jag är fullständigt medveten om det. Det här är den första kullen jag själv tar, och hade jag hittat en som sålde bra råttor så hade jag köpt, men så var inte fallet. Historien är denna: Jag har två honor hemma, varav den ena, Ronja, är en gammal black european berkshire-tant på närmare 2½ år som är rosslig och skraltig med en juvertumör i ljumsken. Den andra, Haren, är en vacker liten cinnamon american berkshire-flicka som jag fick från djuraffären för att hennes öron var fulla i skabb - som gick bort med en kur Bimectin. Från början var hon ett litet nervvrak som bara sprang undan. Nu slänger hon sig på gallret för att få komma ut. Hanen (pappan), silver black european berkshire, fann jag också på djuraffären tillsammans med sina bröder/släktingar (man vet ju aldrig hur de är besläktade när de kommer från grossist.). Han var den enda jag fastnade för, eftersom han på en gång låg stilla och gosade i händerna på mig - vilket han gör än idag. Så jag tog hem honom, satte honom på en kur bimectin och började leta råtthanar. Det var nämligen inte alls tänkt att jag skulle ha råttpojkar. Jag har haft det tidigare, men hade fallit till ro med att bara ha flickor just nu. Samtidigt letade jag honor som skulle ersätta Ronja så att Haren inte skulle bli ensam. Och jag letade. Och letade. Och letade. I både Skellefteå, Umeå, Luleå och Piteå sökte jag råttor på varenda djuraffär. Tror ni att jag fann några fina, trevliga råttor? Jag hittade inte en enda. De flesta råttor på djuraffärerna här uppe är svart striped - och totalt ohanterade. Jag letade alltså både minst en hona och en hane, båda två skulle vara välhanterade och tama, liksom de INTE skulle vara svart striped. Jag fann inte ens några välhanterade svarta striped. \*suck\* Och min stackars lilla hane som växte så det knakade gick själv - jag har ALDRIG haft en råtta att gå själv tidigare, och det gjorde så ont i mig. Plus att jag dessutom visste att jag snart måste avliva stackars Ronja - som redan skulle ha varit avlivad ifall jag hade funnit sällskap till Haren. Jag låter aldrig mina råttor gå länge med tumörer, gravt rossel, stress, aggressioner eller liknande just för att de ska få leva ett så bekymmersfritt liv som möjligt.  Så till slut tänkte jag att skitsamma, jag tar en kull på Haren trots att jag inte skulle ha gjort det i normala fall, men jag började få panik över de stackare jag redan hade. Jag har aldrig varit med om en sådan svårighet att hitta råttor! Men men.. Ifall jag tog en egen kull blev det i alla fall råttungar som har blivit välhanterade från födseln, som har fått bra mat, mycket motion och obegränsat med kärlek. Men tji fick jag, trodde jag. Haren vägrade låta sig bli parad. Det var totalt tvärstopp, hon tydde sig bara till Ronja. Hon hade gått själv ett bra tag på djuraffären så hon dyrkade Ronja, och hon ville inte ens tänka tanken på att umgås med en ny råtta - men jag lät honom gå med honorna. Då hade jag redan hållit koll på Ronja för att se ifall hon löpte eller hade slutat med det - vilket hon rimligen borde eftersom hon är så gammal. Och så, en torsdag när jag kom hem efter ett besök hos min mamma , såg jag att Haren var lite svullen om magen. Äntligen tänkte jag, och såg äntligen ett slut på hanens ensamhet och Harens framtida. Tre dagar senare födde hon sin kull - till min chock. Det hade inte ens synts på henne att hon var dräktig förrän tre dagar tidigare, så jag tänkte att det här blir en pytteliten kull. Kanske fyra- max fem ungar. Döm om min förvåning när jag lyfte på huset kring 12 timmar senare när Haren kom ut för att äta och dricka, och det låg tio underbara små korvar i boet. Jag var förstås jättelycklig, jag har saknat att ha ett gäng råttor och råttungar är ju det finaste som finns. Jag har ju plats och jag har bara mina djur att pyssla med hela dagarna, så vad kan vara bättre? Ännu gladare blev jag när det var fem honor och fem hanar. Med föräldrarna och minus Ronja kommer jag alltså att ha sex hanar och sex honor. Min älskade stackars Ronja ska få somna in om max ett par veckor, när ungarna är fem veckor och hanarna kan få flytta in till pappa. Ungarna är de charmigaste och busigaste småfrön som gå att hitta, och jag älskar dem så oerhört. Föräldrarna är inte idealiska, jag vet ju heller inget om deras genetiska bakgrund, men ungarna blev underbara. Iofs har jag hittills aldrig varit med om råttungar som inte blir underbara om man bara håller på med dem från start. Mina småpluttar slänger sig förtroendefullt upp i händerna, ned i tröjan för en tupplur, upp mot munnen för att pussas och att leka och brottas med mina händer är det roligaste som finns. Jag undrar om ni som bor i södra Sverige vet hur tur ni har det som har så pass lätt att hitta vackra välhanterade och kärleksfulla råttor, för det är väldigt svårt här uppe. Hade jag funnit ett gäng häruppe hade jag aldrig tagit denna kull, men jag ångrar den absolut inte. De små liven ger mig så mycket glädje, och precis som Aremea skrev så får man en speciell kontakt med råttungar som man har fått följa från födseln. Jag har haft två kullar tidigare, men då från honor som jag köpte dräktiga på djuraffären för att de skulle slippa föda där. Jag vet inte om ni räknar denna kull till "buskavel", men jag vet om att föräldrarna inte är perfekta. Det enda jag inte kan om avel är genetiken gällande färg och teckning. Jag är också fullt medveten om att många tycker att det är helt fel det jag gjorde, men vid detta tillfälle var det mitt enda alternativ, så döm mig inte så hårt. Sedan är jag av den åsikten att får man stresskänsliga, aggressiva eller väldigt sjuka djur så avlivar man dem omedelbart. Man låter dem inte gå med sina problem livet ut, eftersom det viktigaste för djuren är att de får ett bra liv, inte ett långt liv. Sedan är naturligtvis både och att föredra. Nu måste jag avsluta här, biblioteket stänger. Mvh, Moa ## Comment 11 Author: cosmonita Jag förstår att du genomförde denna parning och dömer dig inte alls. Behåller man ungarna själv och ger dem ett bra liv så är det ok. Däremot skulle det inte vara ok om du sålde/gav bort ungar till andra människor som i sin tur kanske fortsatte aveln. De finns de som gör det utan att fråga dig innan eller ens berätta för dig efteråt även om du trott att det varit en bra råttköpare. Även om ungarna i just denna kull bli bra, så är det ju inte säkert att deras avkomma blir bra. Dåligt temperament kan hoppa över en generation osv. Och det är tyvärr inte så att om ungarna blir väl hanterade från början så blir de automatiskt bra, det vet jag som enbart temperamentsavlar och ger "mina" ungar en bra start men alla möjligheter att utvecklas till tama råttor. Jag har också haft råttor som trots allt blivit dominanta. Detta som svar till det du skrev:  "Iofs har jag hittills aldrig varit med om råttungar som inte blir underbara om man bara håller på med dem från start." Lycka till med kullen iaf , bra att du tar ansvar för dem allihopa ![Glad](http://rattor.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 12 Author: [Borttaget] #1 Det blir ju inte mycket? Om man tänker på er andra som har 22, blabla råttor.. ![Flört](http://rattor.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 13 Author: KickanW **#12:** Fast det är ju skillnad att skaffa bebisar allt eftersom än att helt plötsligt sitta där med en flock på 20 jämngamla råttor. ## Comment 14 Author: [Borttaget] Jag trodde vi prata om en kull? Jag tänkte lixom att man får EN kull och så behåller man alla ungar.. det spelar ju ingen roll.. ## Comment 15 Author: KickanW **#14:** En kull kan vara allt mellan 7 och 20 råttor... Och även om man inte får 20st kanske man redan har två-tre stycken innan. ## Comment 16 Author: cosmonita Skit samma hur många råttor man har. Frågan var ju om det är rätt att skaffa en (tveksam) kull om man behåller alla ungar själv. Vissa kan inte tänka sig att ha fler än två råttor medans andra kan öka sin flock på 10 st med 16 till. Klarar man av en hel kull till, med de man har...gör man det så är det väl ok. ## Comment 17 Author: MoaL **Cosmonita**: Tack! :) Jag skulle aldrig kunna avla på djur med mindre bra temperament och sälja vidare. (Jag skulle ha svårt nog att avla och sälja övht av oro för att de inte får det jag tycker att de berättigade) Jag tycker också att det är fullständigt olämpligt att ta en tveksam kull och sprida ut ungarna. Det tas tillräckligt många oseriösa kullar där råttorna säljs vidare och det till slut blir stresskänsliga, aggressiva råttor som späder på ryktet om att råttor bits o dyl. Råttor är ju egentligen det underbaraste som finns. Sedan menar jag heller inte att råttor som blir välhanterade inte kan bli dominanta, självklart kan de bli det. Det jag menar är att jag slipper råttor som är rädd för minsta lilla rörelse, jag får råttor som är handtama och har människovana. Jag behöver inte börja från början med en råtta som inte är präglad på människor och som betraktar mig med största misstro. Enda problemet med mig och därmed mina djur är att jag är väldigt tystlåten när jag är i djurrummet samt att jag nästan aldrig umgås med någon annan än min sambo, så mina djur blir både ovana vid ljud av olika slag och främmande människor. Det är tur att jag har en radio i djurrummet i alla fall. Och matglada marsvin. :) Mvh, Moa