# Hur klarar ni er genom sorgen? Author: [Borttaget] När en råtta dör, blir sjuk osv, hur klarar ni er genom sorgen?  Blev ni helt förstörda typ som mig? Eller kan min adhd vara den största bidragande faktorn till detta intensiva mående haha? Jag vart tvungen att ha ett långt uppehåll från att äga djur efter mina första råttgrabbar blev sjuka och hamnade i himlen. Jag la ut över 10 tusen på att få dem friska(vilket för mig var en självklarhet), men de blev inte friska trots en massa besök, operationer m.m., visade sig i slutändan vara obotlig cancer och mina andra råttor fick stroke när de vart gamla. Att se sina ''bebisar''(gubbar) lida och inte kunna göra nånting när veterinären ej kan hjälpa till längre, det gör så ont i hjärtat. Kommer ihåg hur jag stört bölade på veterinär stolen när min sista gubbe somnade in medans veterinären berättade historier om hur hon slaktat upp djur. (sjuuukt opassande tillfälle samt sååå onödigt att göra detta och jag ångrar att jag inte anmälde detta!!)  Sorry för böligt inlägg, men vill verkligen veta hur hanterade ni er sorg? Vad fick er må bättre? Jag kände mig som en förälder som förlorat mina bebisar även fast mina djur alltid blivit låångt över åldern haha. Av ren nyfikenhet undrar jag detta, undrar om jag är den enda som reagerat lika kraftigt när ett djur dött, samt att jag behöver tips för att hantera detta. Jag planerar på att skaffa råttor igen men vill inte hamna i den där svackan så djupt igen. För mig är det naturligt då mina råttor var med mig varje dag, hela tiden, så vi hade ett band jag inte kunde få med mina hamstrar eller möss.  (även fast dem också var fantastiska på sina vis också) 😉   Jag behöver lite tips om jag ska kunna äga råttor igen!❤️  Eller är jag för känslig?😂😉 ## Comment 1 Author: pellepojken Det är ju så att när man skaffar djur så måste man ta med i beräkningen att den hemska dagen kommer då man måste skiljas. Jag har haft råttisar i flera decennier och sagt adjö till hundratals råttisar. Dom lever så kort tid och jag har sagt en massa gånger att nu blir det inga fler råttisar. Men det blir ständigt nya iallafall. Jag måste bara få ha råttisar för att dom är så underbara. ## Comment 2 Author: Elisabeta Det är bara att gråta tills tårarna tar slut och man känner sig tom mitt i kroppen. Det finns ingen genväg, men våga sedan skaffa andra djur. Du kommer nämligen att klara av sorgen och det svåra som kommer när de försvinner. Det underbara livet med djuren är värt den smärtan, var inte rädd, du kommer inte att gå under för det. ## Comment 3 Author: Klaaraa Usch, när min kanin dog förra hösten grät jag i flera månader efteråt :( Hon betydde verkligen allt för mig, och gråter fortfarande när jag tänker på henne ibland. Jag saknar gångerna då hon hoppade upp i min säng mitt i natten, för att hon ville krypa ner under täcket, haha! Hon fanns alltid vid min sida. Det är verkligen det värsta med att ha husdjur, att någon gång måste man skiljas åt. Mina råttpojkar jag har nu är verkligen underbara!! Hur gosiga som helst, men även otroligt busiga. Älskar att bada och slickar mig på fingrarna :) Hoppas att dagen då vi måste skiljas är långt borta❤️ ## Comment 4 Author: zickan Jag har också adhd. Och ja folk med adhd löper större risk att det blir en mycket större grej. De säger ju att person med adhd blir inte arg, de blir förbannade. De blir inte sårade, de bryter ihop. De snyftar inte de bölar. Eller som ett litet barn på julafton för små saker, man blir överdrivet lycklig där en annan bara blir lite glad och ler. Olika från person till person. Men det är sällan en jämn nivå med adhd. Det är mycket nere på botten eller väldigt högt. Svänger också rätt lätt från sekund till sekund för vissa.  Själv går det lite upp och ner. Men jag har oftast rätt skönt huvud gällande tråkigheter. Oftast är det att jag inte helt förstår vad som hänt, jag tar inte in det eller kanske undermedvetet inte låter mig ta in det. Verkligheten kan komma med en gång, kan även ta flera dagar. Vet inte om det har med adhdn att göra. Kanske kombo av adhd:s starka känslor och allt skit man varit med om. Som gjort lite saker undermedvetet för att lindra för sammanbrott.  Har även väldigt lätt att bli distraherad skönt nog. Vet jag något är på gång så kan jag ta på mig mycket att göra. Eller umgås med kompisar, få dom att bara undvika vissa ämnen som kan trigga igång att man kommer på vad man inte vill tänka på.  Första gångerna jag förlorade husdjur. Så bröt jag ihop så mycket att jag inte kunde göra något på ett par dagar. Orken bara försvann och stiga upp ur sängen kändes meningslöst. Sker ännu, men mer sällan. Och numer brukar jag låta det få utlopp en dag. Bara låta mig sörja, sedan försöka sova ordentligt och skärpa mig.  Försöker att tänka på glädjen av att fått ha dom i mitt liv, istället för att tänka på sorgen av att de inte är kvar.  Men det är ännu ett par djur som jag har svårt att prata om. Kan inte ha massa bilder på datorn. Kan inte kolla igenom gamla bilder när som. det gör ännu ont av saknad. Är jag bara lite för känslig den dagen. Så börjar jag gråta och ännu halvt bryta ihop av en bild på råtta som dog för 10 år sedan.  De fösta gångerna brukar även va tuffast gällande det mesta. Blir aldrig lättare eller mindre känslor. Men det blir oftast lättare hantera det. Med de flesta erfarenherer så mognar man.  Adrenalinet och känslorna pumpar troligen inte lika hårt 10de gången som första gången.  Men betyder inte för det att man inte bryr sig eller inte känner lika mycket som första gången. Mer att man oftast undermedvetet lär sig på hur det käns och med det troligen även hittat nått sätt på hur man hanterar det. Och vet man hur man skall hantera saker. Inte är första gången. Så kan det bli lugnare, kanske kan acceptera det mer. Även om det inte är mindre känslor. ## Comment 5 Author: Grodan Jag sörjer. Jag har lärt mig att sörja. Det tog lång tid innan jag förstod att jag verkligen behövde säga farväl och sörja. Jag kan även bli deprimerad och nerstämd en tid och tappa intresset för att avla vidare. Men så går det över och jag kan fokusera på framtiden igen. Har jag bra avkommor efter ett kärt djur som jag förlorat känns det alltid mycket lättare. När jag förlorar de större djuren som iller eller hund går jag sönder totalt. Jag tappar livsgnistan helt och får obeskrivligt ont i själ och hjärta. Nu har jag lärt mig att  1\. inte vänta för länge med att låta ett sjukt eller gammalt djur få somna in (då ett utdragande egentligen bara är för att skydda mig själv från sorgen) 2\. sörja ordentligt 3\. skaffa ett nytt (iller/hund) ganska fort så jag slipper känna tomheten så länge ## Comment 6 Author: [Borttaget] Tack för alla kommentarer, de hjälper verkligen!❤️ ## Comment 7 Author: [Borttaget] #4 Känner verkligen igen mig i din text, känns så skönt att ha någon som förstår! Det känns ändå bra att det kan bero på min adhd, för då vet jag varför jag blir så fäst vid mina djur och emotionell osv, ja, varför man är så känslosam och intensiv som man är ibland när nåt händer ens nära och kära. Känns lättare att kunna lära sig hantera det när man vet anledningen.  ''Försöker att tänka på glädjen av att fått ha dom i mitt liv, istället för att tänka på sorgen av att de inte är kvar. ''   Det är ett superbra tips och jag ska verkligen komma ihåg det.❤️ Det är supertråkigt att det inte finns något ifokus forum för ADHD, jag hade gärna gått med i ett sånt forum, kan man lära sig lite mer om hur man ska hantera såna här saker.  Tack för alla fina svar hörni!😃