Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

Agility/aktivering Allt om avel Annonser Att vara råttägare Bilder och videor Buren, boende och inredning Föreningar, träffar och utställningar Genetik och utseende Hälsa, skötsel och beteende Länkar Mat och dryck Minneslunden Om RiF och iFokus OT - Off Topic Presentera dina råttor Pyssel och leksaker Släktforskning Transporthjälp Tävlingar, quiz och undersökningar Recovery
Bilder och videor

Vi mins våra kära

2016-11-28 01:25 #0 av: zickan

Man sitter och kikar bilder. Mins råttor från förr som inte längre vandrar med en. Man mins glädje som sorg. Man får tårar i ögonen fast man ler. Man saknar men så glad att man fick den tiden man fick med dom. Ibland är det tufft att kolla på bilder från förr. Ibland gör det för ont att ens låta sig minnas. 

Efter ett par år och ett par råttor blir det allt svårare att ens kunna säga några få man gärna velat ha kvar/åter i dag. Det har varit alla helgon där vi mins våra saknade. Men ändå. Eftersom minnen oftast är det ende vi har kvar av våra käraste vänner. Där minnet oftast är som starkast kvar hos endast ägaren. 

Låt oss minnas våra älsklingar tillsammans. En tråd endast för minnen av de som fanns förr. 
För att tråden inte skall bli allt för lång allt för fort. Så kommer all diskussion att stoppas med att tas bort. 

Endast ett inlägg per råtta oavsett hur kort eller lång text man vill skriva. Eller om man bara vill lägga upp en bild och eventuellt namn. Helt okej med flera råttor per inlägg. 

Bild lånad från http://www.publicdomainpictures.net/

Anmäl
2016-11-28 22:44 #1 av: minitinijattor

Denna lilla skit vägde 28 gram när han kom till mig. Stödmatning och kämpande. Världens finaste och keligaste saknar honom varje dag. 6 månader blev han, innan rossel och andra sjukdomar tog över.

Anmäl
2016-11-29 10:58 #2 av: leoselin91

Hej,

Jag såg denna tråd precis nu då jag precis gått igenom två förluster. Just nu är det tungt i hjärtat men jag vet att det blir bättre och det blir skönt att skriva av mig lite.

Jag vill skriva om mina två första råttor Yuna och Rikku. Jag adopterade dem 2014 och de blev 2 år den 28 Oktober i år. Tyvärr blev Rikku helt plötsligt sjuk. Det var misstänkt hjärnblödning eller öroninflammation. Hon blev medicinerad i en vecka men sedan tog jag beslutet att hon fick somna in då hennes tillstånd försämrades. Sedan är det Yuna. Hon har inte haft det lätt. Hon har blivit behandlad för rossel sedan hon var 1 år, fick en tumör bortopererad runt samma tidpunkt. Och för ett par månader sedan kom tumören tillbaka plus en till, samt att hennes rossel blev värre. Operation var inget alternativ med tanke på hennes lungbesvär samt hennes ålder. Så hon fick somna in imorse. Det var något ett av de svåraste stunderna jag någonsin varit med om. Men övergången gick lugnt och bra för både Yuna och Rikku då de behandlades av en underbar veterinär.

Det är svårt och smärtsamt. Yuna och Rikku adopterades inte långt därefter min pappa gick bort och spelade en stor roll för att jag kunde bearbeta genom livet just då. De fyllde lägenhet med stor glädje och blev en del av min och mammas familj med en gång. Det är svårt att säga hej då, och jag förstår inte hur livet kan vara så hemsk att låta dessa underbara varelser endast leva i några få år. Men jag minns samtidigt alla roliga, frustrerande, kärleksfulla och lärorika upplevelser jag har haft med dem och jag ångrar inte en sekund att jag tog hem dem. Men det kommer att bli tomt utan mina änglar.

Nu har jag mina två yngre råttor Rut och Iris kvar, som är så himla underbara och de ska få så mycket kärlek som det bara går. Det blir även dags att leta efter kompisar till dem för att jag vet hur sociala de är och trivs som bäst med kamrater. Jag vet att det kommer att göra ont att förlora råttor i framtiden, men det är värt att förälska sig första stunden småttingarna sniffar ens fingrar och den tid man spenderar tillsammans. Yuna och Rikku kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. De gav mig en mening att kämpa igenom vardagarna då det var som mest svårt. Bara genom att vara sig själva.

Mina älsklingar. <3

Jag och min mamma har precis kollat igenom alla bilder som har tagits på dessa små, och jag har valt att visa en bild då de nästan precis hade flyttat hem till oss. För de kommer alltid vara mina små bäbisar <3.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.