Jimmy.
Agoutiråttan på bilden är min råtta Jimmy. Han kom från uppfödningen Ladugårdens. I torsdags blev det att åka till med honom till veterinären för avlivning pga. sjukdom.
Jag fick Jimmy och hans dåvarande burkompis Valter ungefär en månad efter att min pappa gått bort, detta sommaren 2013. Sedan dess har han varit en stor tröst och har betytt mer än någon råtta/gnagare gjort tidigare. Valter fick avlivas ganska snart pga. aggressivitet, och den efterföljande burkompisen Dante fick avlivas bara något år gammal pga. sjukdom som inte blev bättre trots medicinering. Hans sista burkompis Casper som jag har nu har bara varit här sedan i juni. Med andra ord är Jimmy den enda som funnits kvar hela den här tiden, och han var verkligen allt jag velat ha i en råtta. Jättesnäll, lugn, tillgiven. Han har betytt mer än det går att förklara.
Det gör fruktansvärt ont att han är borta. Vanligtvis har jag jättesvårt att vakna på morgonen, men sedan i torsdags har jag vaknat dagligen efter ovanligt få timmars sömn pga. fysiskt påtaglig ångest över att han är borta. Gråtit dagligen. Det känns verkligen fruktanvärt. Ville bara dela med mig här med folk som förstår, de i min närhet kan inte sätta sig in i hur mycket en råtta kan betyda och förstår inte varför jag är så ledsen.
R.I.P. Jimmy.<3
Sajtvärd på Skrivlust
jätte tråkigt jag undrar lite hur många råttor du har haft
Vilken vacker bild! Han ser så trygg och stolt ut. Jag förstår att det är tungt. Har än så länge varit förskonad från att förlora djur eftersom de jag har nu är mina första och jag kan bara föreställa mig tomrummet. Jag kommer på mig själv ibland med att ha intalat mig att mina råttor kommer att leva för alltid. Alla är unika individer och det känns otänkbart att de någonsin skulle försvinna. Men tänk hur bra det var att du och Jimmy hade varandra just den tiden i ditt liv, för det låter som en period du verkligen behövde honom, även om det är en klen tröst just nu. Det är tråkigt att de i ens omgivning ofta inte förstår vad man ser hos råttorna, men det är ju deras förlust, att aldrig lära känna så fina djur!
Så sorgligt 😭
Många styrkekramar till dig ❤ Jag känner verkligen igen mig då min hjärtråtta Miko avlivades förra året pga ålder. Han kom mig väldigt nära då han kom till mig som bebis och levde som ensamråtta större delen av sitt 2,5åriga liv. Som du skrev så är det få som förstår sorgen efter ett husdburs bortgång, ännu färre som förstår bandet man kan ha med en råtta ❤
Tack för era kommentarer. Är väldigt stolt över den bilden, kul att du gillade den Lillräkan.
#4; ja, hjärteråtta är rätt ord. Har haft många råttor och husdjur innan, men efter hundarna och katten så är han den som betytt mest. Trots de ~10 andra råttor jag haft var han min hjärteråtta. Det gör så förbannat ont. Gråter fortfarande över honom.
Sajtvärd på Skrivlust
Jag förstår hur du känner, att förlora sina fyrfota vänner gör ont, speciellt när omvärlden inte tar det på allvar.
Jag försöker se det så här: Det gör så ont just för allt fint man fått av dem. Det man hade tillsammans med dem var så otroligt värdefullt, och därför gör det ont när de är borta. Men, även om det gör ont, så är det, som helhet, värt det, just därför att de ger så mycket.
Kipling skrev den här dikten om hundar, men den gäller för råttor också:
The Power of the Dog
There is sorrow enough in the natural way
From men and women to fill our day;
And when we are certain of sorrow in store,
Why do we always arrange for more?
Brothers and sisters, I bid you beware
Of giving your heart to a dog to tear.
Buy a pup and your money will buy
Love unflinching that cannot lie
Perfect passion and worship fed
By a kick in the ribs or a pat on the head.
Nevertheless it is hardly fair
To risk your heart for a dog to tear.
When the fourteen years which Nature permits
Are closing in asthma, or tumour, or fits,
And the vet's unspoken prescription runs
To lethal chambers or loaded guns,
Then you will find - it's your own affair, -
But … you've given your heart to a dog to tear.
When the body that lived at your single will,
With its whimper of welcome, is stilled (how still!),
When the spirit that answered your every mood
Is gone - wherever it goes - for good,
You will discover how much you care,
And will give your heart to a dog to tear!
We've sorrow enough in the natural way,
When it comes to burying Christian clay.
Our loves are not given, but only lent,
At compound interest of cent per cent,
Though it is not always the case, I believe,
That the longer we've kept 'em, the more do we grieve;
For, when debts are payable, right or wrong,
A short-time loan is as bad as a long -
So why in - Heaven (before we are there)
Should we give our hearts to a dog to tear?